The Mountain Meadows Massacre

< Back to Hard Questions

about this topic

The Mountain Meadows Massacre

300 Primary Sources

En svartvit gravyr som föreställer Mountain Meadows Massacre från boken — En gravyr från boken

Vad är Mountain Meadows Massacre?

Den 7 september 1857 ledde John D. Lee[BIO] en grupp paiuteindianer[BIO] och mormonska milismän i ett anfall mot Baker-Fanchers vagnskaravan.[BIO][1] Efter en långvarig skottväxling, belägring och en fingerad vapenvileöverenskommelse[2] kom omkring 50 till 60 mormonska milismän och ett antal paiuteindianer och massakrerade vagnssällskapet den 11 september 1857.[3]

Angriparna skonade 17 barn, som alla var under sex år gamla,[4] och de togs om hand av lokala sista dagars heliga-familjer innan de så småningom återvände till Arkansas.[5]

Tidslinje över viktiga händelser som rör Mountain Meadows Massacre.

27 juni 1844

Joseph[BIO] och Hyrum Smith[BIO] mördas i Carthage Jail.[6]

1846–1869

De heliga lämnar territorium i östra USA och samlas i Utah och omgivande områden.[7]

1850–1857

De heliga hamnar i olika konflikter med den federala regeringen om hur Utahterritoriet ska styras.[8]

maj 1857

President James Buchanans[BIO] regering förklarar att Utah är ”i ett tillstånd av betydande uppror” och utfärdar en order om att skicka militären till territoriet.[9]

Juni 1857

De heliga i Utah får veta att aposteln Parley P. Pratt[BIO] hade mördats i Arkansas.[10]

24 juli 1857

Under det årliga firandet av pionjärdagen får Brigham Young[BIO] och de sista dagars heliga veta att en federal armé marscherar mot Utah, ledd av general William S. Harney,[BIO] känd som "Squaw Killer" för att ha lett en massaker på siouxindianer i Nebraska.[11][12]

2 augusti 1857

Brigham Young träffar kyrkoledare för att diskutera strategier med anledning av de federala truppernas förestående attack mot Utah, bland annat att samla utspridda sista dagars heliga-bosättningar i territoriet och att be missionärer utomlands att komma hem.[13]

3 augusti 1857

Baker-vagnståget från Arkansas anländer till Salt Lake City tillsammans med en grupp som kallas ”Missouri Wild-cats”, medan Fancher-vagnståget från Kansas slog läger utanför Salt Lake City.[14] Medlemmar i Baker-vagnståget ska vid den här tiden ha hotat mormonska invånare och förolämpat mormonska kvinnor.[15]

9 augusti 1857

Aposteln George A. Smith[BIO] reser till södra Utah för att varna bosättarna att förbereda sig för en attack från amerikanska trupper, vilket sätter de heliga i högsta beredskap.[16]

25 augusti 1857

Smith slår läger nära Baker-Francher-sällskapet, också känt som ”Arkansas Company”, på väg tillbaka till Salt Lake City, och det ryktas att sällskapet gav en ”förgiftad” oxe till de lokala ursprungsamerikanerna.[17]

ca. 3 september 1857

Baker-Fancher-sällskapet når Cedar City, Utah.[18] Enligt uppgift skryter några medlemmar i sällskapet om att ha mördat sista dagars heliga i Nauvoo och Missouri och hotar att döda fler.[19]

ca. 3 september 1857

En berusad medlem av sällskapet från Arkansas går enligt uppgift till Cedar Citys borgmästare Isaac C. Haights hus,[BIO] som också var stavspresident och major i milisen, och trakasserar honom.[20]

ca. 3 september 1857

Isaac Haight skriver till William Dame[BIO] och ber om hjälp med det enligt uppgift stökiga vagntåget, och Dame svarar genom att beordra att tåget ska få resa vidare i fred.[21]

4 september 1857

Haight träffar John D. Lee och planerar att beväpna ursprungsamerikaner för att anfalla vagnståget från Arkansas, "ge dem en omgång" och stjäla deras boskap.[22]

5 september 1857

Haight, Lee, John M. Higbee,[BIO] och Philip Klingensmith[BIO] träffar paiuteindianerna för att övertyga dem att attackera vagnskaravanen, och paiuterna går med på det.[23]

6 september 1857

Vid ett rådsmöte i Cedar City träffas stavspresidentskapet, biskopsrådet och andra lokala ledare för att diskutera vad man ska göra med vagnskaravanen.[24] Rådet beslutar att skicka en ryttare för att fråga Brigham Young vad som bör göras.[25]

Attacken, belägringen och massakern vid Mountain Meadows

7 september 1857

Lee och paiuterna gör en första attack mot vagnståget, med dödsoffer på båda sidor. Sällskapet ställer vagnarna i en cirkel och gräver ner sig för att göra ett provisoriskt fort, och en belägring börjar.[26]

7 september 1857

Haight i Cedar City får veta om den första attacken och skickar James Haslam[BIO] för att rida till Salt Lake City med ett brev till Brigham Young och fråga vad de skulle göra.[27]

7 september 1857

Haight skickar Joseph Clewes[BIO] till ängarna för att säga åt Lee att dra sig tillbaka från fler attacker medan de väntar på besked från Brigham Young.[28]

7 eller 8 september 1857

Mormonske milismannen William C. Stewart[BIO] skjuter och dödar emigranten William Aden,[BIO] men en emigrant som kallades ”holländaren” flyr till vagncirkeln.[29]

8 september 1857

På väg till ängarna dödar en grupp män från Cedar City, däribland Higbee och Klingensmith, två emigranter som var på väg till Cedar City för att söka hjälp.[30]

9 september 1857

Lee skickar en kurir till Haight i Cedar City och föreslår att man skickar män för att skydda emigranterna från indianerna så att konflikten kan avblåsas.[31]

9 september 1857

Higbee anländer till ängarna och pratar med Lee. De bestämmer att de behöver milisen för att få slut på dödläget, så Higbee återvänder till Cedar City för att informera Haight.[32]

9 september 1857

Haight träffar Dame och de beslutar att medlemmarna i vagnståget måste dödas för att dölja mormonernas inblandning i våldet.[33]

10 september 1857

Haight samlar milismän i Cedar City och de ger sig av mot ängarna. Protokoll från Hjälpföreningen i Cedar City visar att Eliza Ann Haight,[BIO] Haights hustru, undervisade om vikten av att hämnas profeternas blod[34]

10 september 1857

I rådslag med Lee bestämde Higbee och paiuteledare att skapa en "avledningsmanöver" och låtsas sluta vapenvila med emigranterna för att locka ut dem ur vagncirkeln och döda dem allihop utom de "små barnen".[35]

10 september 1857

James Haslam anländer till Salt Lake City för att träffa Brigham Young på Haights vägnar. Brigham ger Haslam ett brev där han instruerar Haight att "inte ingripa" eller "lägga sig i" emigranternas angelägenheter, och säger också till Haslam att hälsa Haight att låta dem "skyddas och eskorteras ut ur territoriet".[36] Brevet kommer fram efter massakern.[37]

11 september 1857

Efter en förhandlad (falsk) kapitulation med emigranterna attackerar och dödar 50 till 60 mormonska milismän, tillsammans med ett ospecificerat antal paiuteindianer,[38] omkring 120 medlemmar av sällskapet vid Mountain Meadows.[39] Sjutton barn under sex år skonas.[40]

14 september 1857

Ovetande om massakern tre dagar tidigare skriver Brigham Young till Dame och säger åt honom att förbereda sig på att USA:s regering skulle komma i styrka, men att låta andra passera genom territoriet i fred.[41]

20 november 1857

Lee rapporterar massakern till Brigham Young och säger att indianerna var ansvariga för den.[42]

Efterspel

1859

Jacob Forney,[BIO] chef för Indian Affairs, utreder massakern.[43] Forney och kapten James Lynch[BIO] upptäcker att barnen som överlevde massakern hade bott hos mormonska familjer sedan 1857.[44]

Mars 1859

John Cradlebaugh[BIO] upplöser den stora juryn som sammankallats för att utreda Mountain Meadows Massacre och andra brott i territoriet, och uttrycker sin frustration över att de inte ville väcka åtal mot misstänkta och över bristen på samarbete från samhället.[45]

12 maj 1859

Domare Elias Smith[BIO] utfärdar en arresteringsorder för Brigham Young.[46]

5 juli 1859

Brigham Young skriver i sin kontorsdagbok att han ville väcka åtal mot dem som var ansvariga för massakern om det blev en rättvis rättegång utan inblandning från USA:s armé.[47]

1861–1865

Amerikanska inbördeskriget avbryter den fortsatta utredningen av massakern.[48]

Juli 1875

John D. Lee, William H. Dame, Isaac C. Haight, John Higbee, George Adair Jr.,[BIO] Ellott Wilden,[BIO] Samuel Jukes,[BIO] Philip Klingensmith och William C. Stewart åtalas för sina roller i massakern, och arresteringsorder utfärdas mot dem.[49]

1874–1876

Några deltagare i massakern går under jorden för att undvika att ställas inför rätta.[50] Två rättegångar hålls mot Lee för hans roll i massakern. Den första rättegången slutar med att juryn inte kan enas.[51] Den andra leder till att han döms skyldig.[52]

10 oktober 1876

Domare Jacob E. Boreman[BIO] dömer John D. Lee till döden.[53]

23 mars 1877

John D. Lee avrättas av en exekutionspluton.[54]

31 mars 1877

Brigham Young skickar ett telegram till president Rutherford B. Hayes[BIO] och ber honom att tillsätta en kommission för att utreda massakern och straffa de kvarvarande gärningsmännen.[55]

Sjuttiotre år går.

1950

Sista dagars heliga-historikern Juanita Brooks[BIO] publicerar The Mountain Meadows Massacre genom University of Oklahoma Press, det första akademiska arbetet om massakern.[56]

april–maj 1961

Juanita Brooks och John D. Lees ättlingar vädjar till Första presidentskapet att återge John D. Lee alla hans tidigare välsignelser.[57] I maj 1961 utfördes förrättningarna.[58]

Fyrtiosex år går.

11 september 1999

Gordon B. Hinckley[BIO] inviger ett monument på platsen för massakern till minne av offren.[59]

September 2007

Kyrkans ledare tar upp massakern på dess 150-årsdag och fördömer den.[60]

2008

Sista dagars heliga-historikerna Ronald W. Walker,[BIO] Richard E. Turley,[BIO] och Glen M. Leonard[BIO] ger ut boken Massacre at Mountain Meadows på Oxford University Press.[61]

Expand Timeline

Vad fick mormonerna att attackera Baker-Fanchers vagnskaravan från början?

Som svar på hot och trakasserier från vagnskaravanen när den passerade genom Cedar City gav Isaac Haight, borgmästare i Cedar City, John D. Lee i uppdrag att övertala paiuterna att attackera och trakassera emigrantkaravanen.[62]

Vad hände sedan? Hur blev attacken en massaker?

Efter de första attackerna mot vagnskaravanen av paiuteindianer under ledning av John D. Lee blev striden en belägring.[63] På den femte dagen av belägringen kom milisen från Iron County och förhandlade fram en kapitulation från vagnskaravanen, som hade ont om vatten och ammunition och behövde ta hand om sina sårade.[64] Den förhandlade kapitulationen var dock en fint, och när emigranterna hade avväpnats mördade milisen och paiuterna allihop utom de yngsta barnen.[65]

Varför kallas det Mountain Meadows Massacre?

Attacken och massakern ägde rum vid platsen Mountain Meadows, som ligger ungefär 35 miles sydväst om Cedar City i Utah.[66]

Varför blev det en massaker?

Det fanns troligen flera faktorer (se tabellen nedan). En anledning som togs upp vid John D. Lees andra rättegång var att massakern genomfördes för att dölja att mormonska bosättare var inblandade i attacken mot emigranterna.[67][68]

Faktorer som bidrog till massakern

Bidragande faktorer	Kommentar
Politik och militär	Trupper från USA:s armé marscherade mot Utah,[69] vilket senare skulle bli känt som ”Utahkriget”.[70]Detta ledde till våldsam retorik från kyrkoledare under den här tiden (1857–1858)[71] och skapade också spänningar mellan kyrkans medlemmar och USA:s regering.[72]
Politik och militär	Cedar City-rådet beslutade att emigranterna visste att mormonerna hade varit inblandade i den första attacken mot vagnskaravanen och att det skulle få allvarliga följder för de mormonska bosättarna om de tog sig till Kalifornien.[73]
Sociala medier	Det gick rykten om att några i Baker-Fancher-sällskapet hade varit med i mobben som dödade Joseph och Hyrum Smith och att de skröt om det.[74]
	Enligt vissa uppgifter hade emigrantsällskapet gett förgiftat kött till indianer, vilket ledde till att ursprungsamerikaner dog.[75]
	Före massakern rapporterades det om konflikter mellan emigranterna och paiuterna.[76]
Religiös	Det gick rykten om att några i Baker-Fancher-sällskapet hade varit inblandade i martyrdöden för Joseph och Hyrum Smith, och detta kan ha fått vissa att hålla de förbund de hade ingått om att hämnas martyrdöden.[77]
Religiös	Under den här tiden höll kyrkans ledare predikningar som innehöll retorik om "blodsförsoning" och använde ofta grafiskt språk och tankar om att kyrkans fiender och avfällingar skulle dödas för att sona sina synder.[78]

Expand Table

Var någon av dessa orsaker tillräcklig för att rättfärdiga massakern?

Nej.

Så vem var i slutändan ansvarig för massakern?

Beläggen tyder på att ansvaret för massakern främst ligger hos medlemmar och ledare i Iron County-milisen, däribland William H. Dame, Isaac Haight, John Higbee och John D. Lee (se tabellen nedan).[79]

Nyckelpersoner som var inblandade i Mountain Meadows Massacre och relaterade händelser (juli–september 1857)

Roll	Person(er)	Kommentar
Nyckelpersoner	William H. Dame, överste, biskop	William H. Dame var överste i Iron Countys milis. Han gav först order om att emigranterna skulle lämnas i fred, men Isaac Haight och John Higbee övertalade honom att mörda alla vuxna i Baker-Fancher-sällskapet för att dölja Lees inblandning i den första attacken. Dame åtalades för sin roll i massakern.[80]
	Isaac C. Haight, borgmästare, stavspresident, major	Isaac C. Haight var borgmästare i Cedar City, stavspresident och major i Iron County-milisen. Han planerade paiuternas första attack mot Baker-Fancher-sällskapet och planerade sedan massakern. Haight åtalades för sin roll i massakern.[81]
	John M. Higbee, major	John M. Higbee var major i Iron Countys milis och deltog i massakern på Baker-Fancher-sällskapet. Han åtalades för sin roll i massakern.[82]
	John D. Lee, major	John D. Lee var major i Iron County-milisen. Han ledde paiuterna i den första attacken och belägringen och skötte den falska kapitulationen av Baker-Fancher-sällskapet.[83] Lee åtalades och dömdes för sin roll i massakern och avrättades den 23 mars 1877.[84]
	Nephi Johnson[BIO]	Nephi Johnson var andre löjtnant i Iron Countys milis, paiutetolk och deltog i attacken mot Baker-Fancher-sällskapet.[85]
	Philip Klingensmith	Philip Klingensmith var soldat i Iron County-milisen och deltog i massakern på Baker-Fancher-sällskapet. Han åtalades för sin roll i massakern och vittnade för åklagarsidan för att undvika åtal.[86]
	(sydliga) paiuteindianer[BIO]	Denna indianstam finns i norra Arizona, södra Nevada och sydvästra Utah. Medlemmar av stammen anföll och belägrade Baker-Fancher-gruppen tillsammans med John D. Lee och hjälpte sedan Iron Countys milis i massakern.[87]
	Iron Countys milis[BIO]	Iron County Militia var också känd under olika namn, bland annat som Iron Military District i Utahterritoriets Nauvoo Legion eller Cedar City Militia. Det var en lokal milis i södra Utah som helt bestod av sista dagars heliga, och det var den militära enhet som utförde massakern.[88]
	Missouri-"Wildcats"[BIO]	Missouri Wildcats var en grupp människor från Missouri som enligt uppgift reste med Baker-Fancher-gruppen och som enligt uppgift hotade ursprungsamerikaner och sista dagars heliga.[89]
	Baker-Fancher-gruppen[BIO]	Detta sällskap var en emigrantkaravan med omkring 120–150 personer som reste från Arkansas till Kalifornien.[90] De ska ha trakasserat och hotat de mormonska bosättarna[91] och blev offer för massakern.
Kyrkans ledarskap	Jacob Hamblin[BIO]	Jacob Hamblin var missionär och tolk för indianer. Han tog hand om de överlevande barnen från Baker-Fancher-sällskapet direkt efter massakern.[92]
	George A. Smith	George A. Smith, en apostel, sa till nybyggare i södra Utah att lagra spannmål i väntan på att federala trupper snart skulle komma.[93]
	Daniel H. Wells[BIO]	Daniel H. Wells var generallöjtnant i Nauvoo Legion och andre rådgivare till Brigham Young i Första presidentskapet. Han ledde sista dagars heligas styrkor mot federala trupper i Utahkriget.[94]
	Brigham Young	Brigham Young var kyrkans president och guvernör i Utahterritoriet.[95]
Federala trupper	Förenta staternas federala trupper	USA:s president James Buchanan skickade en militär expedition på omkring 2 500 man för att slå ner ett påstått ”mormonuppror” och tillsätta en ny guvernör i Utahterritoriet.[96]

Expand Table

Var Brigham Young ansvarig för Mountain Meadows Massacre?

Nej. Beläggen tyder på att när han fick veta vad som hände i södra Utah, instruerade han Isaac C. Haight att låta emigranterna passera utan att störa dem.[97]

Det finns inga kända belägg som tyder på att Brigham var inblandad i massakern, men anklagelser riktades mot honom av John D. Lees försvarsadvokat och av den populära pressen.[98]

Men anklagade inte John D. Lee Brigham för att ha planerat massakern?

Nej. Lee var bitter mot Brigham eftersom han kände sig förrådd av honom,[99] men han sa att Brigham inte visste något om massakern, och om han hade gjort det skulle han ha förhindrat den.[100]

Var John D. Lee ansvarig för massakern?

Ja, delvis. Även om Lee var den enda mannen som juridiskt hölls ansvarig för massakern,[101] gav Isaac C. Haight och andra också order om eller deltog i händelsen.[102]

Var även amerikanska urfolk ansvariga för massakern?

Ja, delvis. De flesta källor är överens om att de deltog villigt i massakern, även om massakern organiserades och leddes av de lokala mormonledarna John D. Lee och Isaac Haight.[103]

I september 2007 var paiuternas officiella ståndpunkt att ursprungsbefolkningen hade liten, om ens någon, del i massakern.[104] Detta är också det som hävdas i paiuternas muntliga traditioner.[105]

Var de människor som begick massakern organiserade på något sätt?

Ja. Den första attacken leddes av Isaac C. Haight, borgmästare och stavspresident i Cedar City, och den efterföljande massakern organiserades och genomfördes av en gren av territoriets milis tillsammans med de paiuteindianer som de hade rekryterat.[106]

Motsatte sig någon i den lokala ledningen idén om en attack?

Ja. Några personer i Haights råd och andra lokala ledare bad honom att avbryta attacken och i stället skicka en expressryttare till Brigham Young för vägledning.[107]

Karta över Utahterritoriet (vänster) och området i södra Utah runt platsen för Mountain Meadows Massacre (höger). Kartor av Sheryl Dickert Smith och Tom Child och tryckta i — Karta över Utahterritoriet (vänster) och området i södra Utah runt platsen för massakern (höger). Kartor av Sheryl Dickert Smith och Tom Child och tryckta i

Förgiftade Baker-Fancher-sällskapet verkligen de lokala djuren och vattnet?

Möjligen, men troligen inte. Det fanns flera rapporter vid den tiden om att djuren hade blivit förgiftade och att förgiftningen ledde till att några ursprungsinvånare dog.[108] Men de påståendena har aldrig bekräftats, och nyare studier har talat för teorin att lokala djur dog av mjältbrand snarare än av förgiftning.[109]

Vad visste Brigham Young om Baker-Fancher Company, och när visste han det?

Den 10 september 1857 fick Brigham veta i ett brev att paiuter angrep ett vagnståg vid Mountain Meadows.[110] Han skickade två olika direktiv till Isaac C. Haight om att inte ingripa mot Baker-Fancher-kompaniet och att låta dem passera i fred.[111]

Men när Brigham Young fick veta om attacken, godkände han den?

Förmodligen inte. Även om det finns andrahandsrapporter i tidningar som säger att Brigham godkände attackerna,[112] finns det belägg för att Brigham inte godkände attacken när han fick veta om den.[113] Till exempel vittnade Brigham under sitt förhör i juli 1875 att han, när han fick höra om massakern från John D. Lee, bad honom att sluta med sin redogörelse eftersom han "kände sig plågad av återgivningen av detaljerna".[114] Wilford Woodruffs dagbok stöder också detta påstående.[115]

Är det möjligt att Brigham Young faktiskt beordrade massakern eller åtminstone kände till planen och inte hindrade den?

Nej, troligen inte. Hans brev till Isaac C. Haight befallde honom att låta emigranterna resa genom territoriet i fred,[116] och hans brev till William H. Dame visade att han inte kände till massakern efter att den hade inträffat.[117]

Så varför förknippar människor Mountain Meadows Massacre med Brigham Young?

Massakern ägde rum medan han både var kyrkans president och guvernör för Utahterritoriet.[118] William Bishop,[BIO] advokaten för John D. Lee, skrev en introduktion till Lees Mormonism Unveiled från 1877, där han lade skulden på Brigham Young för det som hände.[119]

Gjordes det några försök att arrestera Brigham Young?

Ja. Domare Elias Smith[BIO] utfärdade en arresteringsorder för Brigham Young den 12 maj 1859 till Robert T. Burton,[BIO] sheriff i Salt Lake County.[120]

Senare, i juli 1875, kallades Brigham Young till Beaver för att närvara vid förhandlingar och vittna.[121] Samma månad hördes han under ed, och Brigham besvarade frågor om massakern och förnekade att han haft någon roll i planeringen av den.[122]

Vilka är ”Missouri Wildcats”, och hur var de inblandade i massakern?

”Missouri Wildcats” (ibland stavat ”Americats”, ”Mericats” eller ”Merry Cats” i olika rapporter) var en grupp som enligt uppgift anslöt sig till Baker-Fancher-vagnståget vid något tillfälle och trakasserade både ursprungsamerikaner och mormonska bosättare.[123][124]

Försökte kyrkan skylla massakern på ursprungsamerikanerna?

De flesta tidiga rapporter om massakern från sista dagars heliga (inklusive förövarna) lade skulden på ursprungsamerikaner.[125] Till exempel skrev George A. Smith[BIO] och James McKnight[BIO] en rapport den 6 augusti 1858 som främst lade skulden på ursprungsamerikaner.[126]

Brigham Young skulle också acceptera rykten som lade skulden för massakern på ursprungsamerikanerna som sanna.[127] Enligt rapporten till USA:s inrikesminister i december 1857 erkände ursprungsamerikanerna att de hade deltagit i massakern, men sa att ”mormonerna övertalade dem till det”.[128]

Blev någon faktiskt åtalad och dömd?

Ja. John D. Lee ställdes inför rätta, dömdes och avrättades för sin del i massakern.[129] Lee var den enda personen som ställdes till svars för att ha deltagit i massakern.[130]

Det tog tjugo år från massakern tills John D. Lee dömdes. Varför tog det så lång tid?

Det fanns flera skäl till fördröjningen. Lokala och federala utredningar av massakern gjordes redan 1859.[131] Samtidigt gjorde den federala indianagenten Jacob Forney[BIO] också efterforskningar om massakern.[132] År 1858 erbjöd James Buchanan amnesti till deltagarna i Utahkriget, vilket den federala indianagenten Jacob Forney enligt uppgift trodde också skulle ha omfattat massakern.[133] Det amerikanska inbördeskriget försenade också arbetet med att utreda massakern fullt ut.[134]

Brigham Young skyllde på den federala regeringen för att ha fördröjt rättsprocessen för att ”piska upp den allmänna opinionen mot vårt samhälle”.[135] Andra skyllde på de sista dagars heliga för att ha fördröjt processen genom att inte samarbeta med undersökare för att skydda sina egna.[136]

Använde kyrkans ledare våldsam retorik mot icke-mormoner?

Ja. Ungefär vid tiden för massakern använde sista dagars heligas ledare hetsande språk mot USA:s regering och de heligas fiender i territoriet.[137]

Spelade den ”hämnded” som sista dagars heliga gav på grund av mordet på Joseph Smith in i massakern?

Möjligen.[138] En ed eller ett förbund för sista dagars heliga att ”hämnas profeternas blod” var en del av begåvningsceremonin från tiden i Nauvoo.[139][140] Men källorna skiljer sig åt om deltagarna förstod att de skulle be till Gud att hämnas martyrerna eller själva utföra hämnden.[141]

Var läran om ”blodsförsoning” på något sätt kopplad till massakern?

Nej, men den här typen av retorik som användes av vissa kyrkoledare på den tiden bidrog till polariseringen mellan sista dagars heliga och icke-sista dagars heliga i territoriet.[142]

Beordrade Brigham Young att monumentet på platsen för massakern skulle förstöras?

Möjligen. De enda källorna för det här påståendet kommer från andrahandsuppgifter som säger att Brigham beordrade att ett monument på platsen skulle tas bort.[143][144]

Monument och stenvarde på platsen för Mountain Meadows Massacre, uppfört 1999.

Återställde kyrkan postumt John D. Lees tempelvälsignelser?

Ja. På begäran av några av hans efterkommande återställdes Lees tempelvälsignelser den 8–9 maj 1961 med godkännande från Första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum.[145]

Gjorde kyrkan någonsin ett officiellt uttalande eller bad om ursäkt för massakern?

Ja. Kyrkan har gjort många uttalanden om massakern där den fördömer den,[146][147] inklusive en officiell ursäkt vid en minnesgudstjänst som hölls på 150-årsdagen av massakern.[148]

The Facts

Många fakta är omtvistade på grund av motstridiga skildringar av massakern och händelserna som ledde fram till den.

John D. Lee avrättades för sin roll i Mountain Meadows Massacre år 1877, omkring 20 år efter massakern.
Kyrkan har gjort många uttalanden där man fördömer massakern och ber om ursäkt till både offren, deras familjer och paiuterna.

Our Take

Mountain Meadows Massacre var en fruktansvärd och onödig händelse i sista dagars heligas historia, präglad av mordet på Baker-Fanchers vagnskaravan av lokal mormonsk milis och paiuteindianer. Över 150 år senare väcker den fortfarande frågor om orsakerna bakom den och vad den betyder för sista dagars heligas tro. Hur kunde medlemmar i kyrkan begå dessa handlingar? Hur kan vi förstå den här händelsen? Vad betyder den här historien för sista dagars heliga i dag?

Den här massakern hade sin grund i en blandning av politiska, militära, sociala och religiösa faktorer. Rädsla för ett ingripande från USA:s armé, tidigare förföljelser i Missouri och Illinois samt uppviglande uttalanden från kyrkoledare skapade en instabil situation. Isaac C. Haight, stavspresident och borgmästare i Cedar City, valde våld som svar på provokationer från Baker-Fancher-emigranterna, vare sig de var verkliga eller uppfattade. Han organiserade en paiuteattack på mormonernas vägnar, vilket till slut eskalerade till en plan där både den mormonska milisen och paiuter deltog för att begå massmord för att dölja det.

Efteråt spreds sensationella rykten om att Brigham Young hade planerat massakern. Det uppstod rättsliga tvister mellan lokala och federala domstolar om att lagföra brottet. Flera män åtalades, men bara John D. Lee dömdes och avrättades genom arkebusering.

Kyrkan har officiellt bett om ursäkt för det lidande som orsakades och erkänt att paiutefolket orättvist hade fått bära den största skulden för massakern. När vi känner till den här historien har trofasta sista dagars heliga ett ansvar att fördubbla vårt engagemang för Jesu Kristi sanna evangeli — ett fredens evangeli.

What's Your Take?

Once some Mormonr readers submit their takes, they will appear here. Submit yours above!

Read More Difficult Questions

300 Primary Sources

Footnotes

BIOJohn Doyle Lee
John Doyle Lee (1812–1877) was born in Kaskasia, Illinois. Lee was an early Latter-day Saint leader and the adopted son of Brigham Young. He served a mission and was ordained a Seventy in 1839. He was admitted to the Council of Fifty in 1845. Lee practiced polygamy and was married to 19 women. Lee participated in Mountain Meadows Massacre in 1857 and was found guilty and executed for his role in the massacre in 1870. He was reinstated to full blessings by the Church in May 1961.
BIOPaiute Indian Tribe of Utah
The Paiute Indian Tribe of Utah is part of the Southern Paiutes which are a Native American people inhabiting the Great Basin. They speak a Numic language. During the 19th century the Paiutes lived in bands consisting of several families. These bands lived in different geographical territories throughout Utah, Arizona, and Nevada. Some practiced farming in addition to hunting and gathering. The Paiutes generally traveled by foot instead of by horse.
BIOBaker-Fancher Party
Was a group of American western emigrants from Marion, Crawford, Carroll, and Johnson counties in Arkansas, who departed Carrol County in April 1857. With the exception of 17 children, the entire party were killed was massacred at Mountain Meadows on September 11, 1857.
BIOJoseph Smith, Jr.
Joseph Smith (1805–1844) organized The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints. Born in Sharon, Vermont, he began to experience visions of deity and angels at a young age. One vision featured the Angel Moroni, who revealed the location of gold plates with an account of ancient Americans. He translated this record and published it as The Book of Mormon. He continued to receive revelations throughout his life which serve as the foundation for the Church's doctrine today. He led the Latter-day Saints across the country from New York to Illinois. In 1844, he was martyred while awaiting trial in Carthage, Illinois.
BIOHyrum Smith
Hyrum Smith (1800–1844) was born in Tunbridge, Vermont. He was the older brother of Joseph Smith, who organized the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, and served as the Church's second patriarch. He was one of the Eight Witnesses to the Book of Mormon. In 1837, he became Second Counselor in the First Presidency, and the following year, he was imprisoned alongside Joseph Smith in Liberty Jail. Hyrum Smith became the Church's new patriarch in 1841 after the death of his father, Joseph Smith, Sr., in Nauvoo. Hyrum also served as a member of the City Council, the Nauvoo Legion, and the Council of Fifty. He was martyred along with Joseph Smith in Carthage Jail in 1844.
BIOJames Buchanan
James Buchanan (April 23, 1791-June 1, 1868) Born in Cove Gap, Pennsylvania. Buchanan, after graduating from Dickinson College, moved to Lancaster, being accepted as an apprentice by James Hopkins, a leading lawyer. In 1812, Buchanan was admitted to the Pennsylvania bar. In 1814 and 1815, Buchanan was elected to the Pennsylvania House of Representatives as a member of the Federalist Party, and in 1820, would be elected to the U.S. House of Representatives. In 1856, he would be elected the 19th president of the United States. In July 1857, believing the Latter-day Saints under the leadership of Brigham Young to be in open rebellion, Buchanan sent an army, under the command of Alfred Cumming, to Utah to replace Brigham as governor. Buchanan would later dispatch Thomas L. Kane to negotiate peace, resulting in the new governor taking office and a cessation of the Utah War. Buchanan died on June 1, 1868, of respiratory failure at his home in Wheatland, Pennsylvania. Buchanan was a long-standing Freemason.
BIOParley P. Pratt
Parley Parker Pratt (1807–1857) was born in Burlington, Otsego County, New York. He joined Sidney Rigdon's congregation (Campbellites) in 1829 and was baptized into the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints in 1830. Pratt served as an early apostle in the Church. He served missions in the United States and abroad. He was a writer, editor, poet, publisher, teacher, and legislator. He also explored and surveyed what is now known as Parley's Canyon. In 1857, Hector McLean, the former husband of Pratt's plural wife, Eleanor McLean, killed him while Pratt was serving a mission in Arkansas.
BIOBrigham Young
Brigham Young (1801–1877) was an early Latter-day Saint leader. He was born in Whitingham, Vermont, and joined the faith in his twenties after two years of deliberation. He became the President of the Quorum of the Twelve Apostles following the fractionalization of the Church in Kirtland, Ohio. After Joseph Smith's martyrdom in 1844, Young assumed the presidency and led the Latter-day Saints to settle in the Great Basin region. He was married to fifty-five women and fathered fifty-nine children from sixteen of his wives. He also served as the Territorial Governor for Utah Territory until 1857 and as the prophet until his death.
BIOWilliam S. Harney
William Selby Harney (August 22, 1800 – May 9, 1889) was an American officer in the US Army who briefly commanded the Utah Expedition of federal troops during the Utah War of 1857–1858. Harney also fought in the Mexican-American War, the Civil War, and the First Sioux War where he gained the nickname "Squaw Killer" for his role in the 1855 massacre of an Indian village.
BIOGeorge A. Smith
George Albert Smith (1817-1875) was born in Potsdam, New York. His father was John Smith, a younger brother of Joseph Smith Sr., and was baptized in 1832. His family moved to Kirtland, Ohio in 1833. Smith participated in Zion's Camp and also served several missions. Smith was ordained as an apostle in 1839. He married Bathseba Wilson Bigler in Nauvoo in 1841. Smith came to Utah in 1847 and was involved in various settlement efforts. He served in the First Presidency from 1868 until his death. Smith was also Church Historian and Trustee-in-Trust for the church.
BIOIsaac C. Haight
Isaac Chauncey Haight (May 27, 1813–September 8, 1886). Baptized a member of the Church March 3, 1839 and moved to Nauvoo, Illinois in 1842. He would serve as one of forty men in the Nauvoo police force beginning December 1843. Served a mission in England from 1850 to 1853. While not a participant in the Mountain Meadows Massacre, he played a major leadership role in its planning and execution. Beginning in 1859, Haight avoided capture by hiding from legal authorities. He would be excommunicated in 1870 but reinstated in 1874. Haight died September 8, 1886, in Thatcher, Arizona at the age of 73.
BIOWilliam H. Dame
William H. Dame (July 15, 1819—August 16, 1884) Born in Farmington, New Hamshire. He and his wife joined The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints in 1842 and moved to Nauvoo in 1844. From there he migrated to Utah in 1848. Dame served as the first mayor of Parowan, Utah in 1851 and later as a president of the Parowan Stake. He was a member of the Utah Territorial Legislature and a commander of the Iron County Militia. On the morning of September 12, 1857, Dame, Isaac Hiahgt, and others arrived at the site of the Mountain Meadows massacre and had a heated argument about who ordered the massacre. Dam was arrested in connection with the massacre on November 18, 1874, and held in custody for two years; however, due to insufficient evidence, the charges against him were dropped.
BIOJohn M. Higbee
John Mount Higbee (May 6, 1827-December 11, 1904) In 1857 Higbee was the marshal of Cedar City and was a major in the local militia. Higbee was an active participant and leader in the Mountain Meadows Massacre. On September 11, at Mountain Meadows, he gave the predetermined signal for the massacre to begin. He would later marry Eunice Bladen on May 14, 1859. In 1896, after Utah achieved statehood, the indictment against him for his participation in the Mountain Meadows Massacrein was dismissed.
BIOPhilip Klingensmith
Philip Klingensmith (1815-1881[?]) First bishop appointed in Cedar City. He was an active participant at Mountain Meadows. Prior to such, he was a member of several councils that planned what to do with the emigrants. In 1871 Klingensmith became the first massacre participant to publicly break his silence when he prepared an affidavit in 1871. Although he was one of the nine men indicted for the massacre, Klingensmith turned state's evidence and became the leading witness for the prosecution in John D. Lee's first trial. Klingensmith returned to Beaver for Lee's second trial but was not called to the witness stand. He is believed to have died sometime in 1881.
BIOJames Haslam
James Holy Haslam (September 16, 1825–March 13, 1913) was an early Latter-day Saint convert and settler of Iron County in Utah Territory. During the events of the Mountain Meadows Massacre, Haslam was dispatched as an express rider to Salt Lake City to obtain word from Brigham Young on what to do about the situation with the besieged emigrants passing through the territory. In 1860 he relocated to Cache Valley, settling in Wellsville, where he died in 1913.
BIOJoseph Clewes
Joseph Clewes/Clews (October 12, 1831–September 3, 1894) was an early Latter-day Saint convert and private in the Iron County Militia at the time of the Mountain Meadows Massacre. During the massacre Clewes served as an express rider between the massacre site and Cedar City, headquarters of the militia. Clewes later became disaffected from the Church and moved with his family to San Bernardino, California, where he died in 1894.
BIOWilliam C. Stewart
William Cameron Stewart (January 16, 1827–January 23, 1895) Born in Elangmore, Scotland, He joined The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints in 1851 and immigrated to Utah in 1853. Stewart was a member of the Iron County Militia who participated in the Mountain Meadows Massacre. In the events leading up to the main attack on September 11, 1857, Stewart reportedly shot and killed emigrant William Aden on or about September 8. Stewart also reportedly murdered additional emigrants during the main attack on September 11 and was seen looting some of the bodies afterward. In 1874 Stewart was indicted for his role in the massacre but was never brought to trial. He would later go into hiding, with some reporting that he was in Bull Mountains near the Rio Virgin River. his wife, Mary Ann, living in Cedar City, identified herself as a widow on the 1880 U.S. Census, although Stewart did not pass away until January 23, 1895, in Colonia Juarez, Chihuahua, Mexico.
BIOWilliam Aden
William Aden (abt. 1838–September 7, 1857) Born in Henry County, Tennessee. Aden was an emigrant member of the Baker-Fancher Company from Tennessee who was killed by Latter-day Saint militiaman William C. Stewart in the days leading up to the Mountain Meadows Massacre on September 7, 1857. Aden's murder that was witnessed by his traveling companion was, according to some sources, the catalyst that motivated members of the Iron County Militia to attack the rest of the company to cover up his death.
BIOEliza Ann Haight
Eliza Ann Haight (October 22, 1815-May 24, 1888) Born in Sempronius, Cayuga, New York. She married Isaac Haight on December 31, 1836. Eliza joined The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints in 1838 and moved with the Saints to Nauvoo and then the Salt Lake Valley. In 1853 she and her family moved to Cedar City, Utah, where she resided until her death.
BIOJacob Forney
Jacob Forney (November 3, 1815-October 1862) Born in Pennsylvania. He and his wife Elizabeth resided in Bittanning, Pennsylvania, with their daughter. Forney received his commission as superintendent of Indian Affairs for Utah Territory on September 9, 1857. His responsibilities included overseeing relations between Native Americans and the U.S. government, as well as local settlers, including many Latter-day Saints who had settled in the Utah Territory. Forney received his commission as superintendent of Indian Affairs for Utah Territory on September 9, 1857. During this time, he investigated the Mountain Meadows Massacre and was responsible for retrieving the seventeen surviving emigrant children in 1859. During the U.S. Civil War, Forney enlisted and served as a major in the 107th regiment of the Pennsylvania Volunteers. His service was cut short due to illness, and he died in October 1862.
BIOJames Lynch
James Lynch (December 1820-1910) Born in New York. Lynch was a Mexican War veteran. In 1859 he was employed as a teamster at Camp Floyd. That same year he assisted Jacob Forney in recovering the surviving emigrant children. He would later marry Sarah Elizabeth Dunlap, one of the children he helped rescue. he died in Calhoun County, Arkansas, in 1910.
BIOJohn Cradlebaugh
John Cradlebaugh (February 22, 1819 – February 22, 1872) was born in Circleville, Ohio, where he would later practice law and engage in the political affairs of the state. In 1858, he was appointed by President James Buchanan as one of the federal judges for the territory of Utah. In March 1859, Cradlebaugh convened a grand jury in Provo, Utah concerning the Mountain Meadows Massacre and several other unsolved murders and crimes in the territory. The jury declined to return any indictments or deliver a report on the charges, leading to their dismissal. Later, from 1861 to 1863, he would be elected a delegate from Nevada for the U.S. Congress, opposing the admission of Utah into the Union.
BIOElias Smith
Elias Smith (September 6, 1804–June 24, 1888) Born in Royalton, Vermont, the son of Asael Smith, Jr. and Elizabeth Schellenger. In 1809, his father emigrated to Stockholm, New York. Elias was a cousin to Joseph Smith, Jr., and was baptized a member of the Church on August 27, 1835 by Hyrum Smith. Elias was with the Twelve at the conference held at Far West on April 26, 1839, in fulfillment of a prophecy (D&C 118). He married Lucy Brown at Nauvoo on August 6, 1845. After moving with the Latter-day Saints to Utah, he became a judge and an editor of the Deseret News. Elias would later serve as president of all the High Priests in the church from 1870 to 1877 and president of the High Priests' quorum in the Salt Lake Stake of Zion from 1877 to 1888. From 1851 to 1882, he would also serve as probate judge of Salt Lake County. Elias Smith died in his home in Salt Lake City On June 24, 1888.
BIOGeorge Washington Adair, Jr.
George Washington Adair, Jr. (June 27, 1837-September 9, 1909) Born in Alabama. Joined the Church with his family in November 1845 in Fulton, Mississippi. After moving to Nauvoo, they subsequently moved to southern Utah. Adair went to Mountain Meadows with a company from Washington not long after the Arkansas emigrants were first attacked. After the massacre, Adair assisted in burning the dead. Adair was one of only five people arrested for their role in the Mountain Meadows Massacre, but the charges against him were dismissed in 1879.
BIOEllott Wilden
Ellott Wilden (September 28, 1833– October 1920) Born in Laughton, Yorkshire, England. His family joined the Church in England and immigrated to the United States in 1849. They lived in Iowa before moving to Utah in 1852, settling in Cedar City. Wilden was a member of the Iron County Militia who was reportedly at the scene of the Mountain Meadows Massacre on September 11, 1857. Although the extent of his involvement with the massacre is unknown, he later left detailed accounts of the events that transpired leading up to the attack. Wilden was indicted for his role in the massacre in 1874 but the charges were ultimately dismissed. In January 1892, Willden gave extensive information regarding the massacre to Church historian Andrew Jenson. Willden died in Beavoer in October 1920.
BIOSamuel Jukes
Samuel Jukes (alt. Jewkes) (1823–1900) Born in Tipton, Staffordshire in central England. His family resided in Staffordshire or Worcestershire for several generations. He married Sophia Lewis in 1851. By 1852, the Jukes joined the Philip De La Mara Company, which departed for Utah in early July. Jewkes was a member of the Iron County militia and a participant in the Mountain Meadows Massacre. Jukes was a private in the militia at the time of the massacre and was indicted for complicity in the massacre in 1874 but never brought to trial. Jukes would die in 1900 in Emery County.
BIOJacob S. Boreman
Jacob S. Boreman (August 4, 1831–October 7, 1913) Born in Tyler County, Virginia (now in West Virginia). Boreman graduated from the University of Virginia in law. In 1861, he was elected City Attorney for Kansas City. From 1862 to 1868 he served as judge of the Common Pleas Court of Jackson County Missouri and was twice elected to the Missouri State Legislature. In 1873, he was appointed to serve as one of the federal judges for Utah Territory, being assigned to the second judicial district, which convened in Beaver City. It was there that he presided over both of John D. Lee's trials for his role in the Mountain Meadows Massacre. Boreman spent the remainder of his career and life in Utah, dying in Ogen in October 1913.
BIORutherford B. Hayes
Rutherford B. Hayes (October 4, 1822-January 17, 1893). Born in Delaware, Ohio. Hayes attended Hard Law School beginning in 1843, graduating with an LL.B. Hayes would win the Republican nomination in the 1876 United States presidential election where he would lose the popular vote against Democrat party nominee Samuel J. Tilden, but neither candidate secured enough electoral votes, resulting in the House of Representatives selecting Hayes as the 19th U.S. President. Hayes would serve as President from 1877 to 1881.
BIOJuanita Brooks
Juanita Pulsipher Brooks (January 15, 1898—August 26, 1989) Born in Bunkerville, Nevada. Both her maternal and paternal grandparents were polygamists. her paternal grandfather, Dudley Leavitt, was one of the primary founders of Bunkerville. In 1919 she married Ernest Pulsipher who died in 1920 of lymphoma. After earning her BA degree, she became an instructor of English and Dean of Women from 1925-1933 at the LDS-backed Dixie Junior College in St. George. Brooks was a Latter-day Saint historian and author who published the groundbreaking study The Mountain Meadows Massacre in 1950, among other important books on the American West and Mormon history such as John D. Lee: Zealot, Pioneer Builder, Scapegoat (1961) and an edition of Hosea Stout's diaries.
BIOGordon B. Hinckley
Gordon B. Hinckley (1910-2008) was born in Salt Lake City, Utah. He served as the fifteenth president of the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints. Hinckley graduated from the University of Utah in English literature. After serving a mission to Great Britain, he became a secretary under the Church's Radio, Publicity, and Missionary Literature division. He became an apostle in 1961 and then a member of the First Presidency in 1981. In 1995, he became Church president. He oversaw the expansion of temple construction, increased standards for missionary worthiness, the expansion of the Church into West Africa and East Asia (particularly South Korea).
BIORonald W. Walker
Ronald Warren Walker (October 12, 1939 – May 9, 2016) was a Latter-day Saint historian, former professor at Brigham Young University, and former president of the Mormon History Association. Walker earned his PhD in history from the University of Utah and wrote or edited several books including Wayward Saints: The Social and Religious Protests of the Godbeites against Brigham Young and Massacre at Mountain Meadows, the latter with coauthors Richard E. Turley Jr. and Glen M. Leonard.
BIORichard E. Turley, Jr.
Richard E. Turley, Jr. (born February 18, 1956) is a Latter-day Saint lawyer and historian. He served as Assistant Church Historian from 2008–2016 and as Managing Director of the Church's department of public affairs from 2016–2020. His published books on Latter-day Saint history include Victims: The LDS Church and the Mark Hofmann Case, Massacre at Mountain Meadows and Vengeance Is Mine: The Mountain Meadows Massacre and Its Aftermath.
BIOGlen M. Leonard
Glen Milton Leonard (1938–) is a Latter-day Saint historian and author. Leonard received a doctorate in history from the University of Utah and has taught at both Brigham Young University and Utah State University. He is the author or coauthor of several books on Latter-day Saint history, including Nauvoo: A Place of Peace, A People of Promise and The Story of the Latter-day Saints. He is the coauthor of Massacre at Mountain Meadows along with Richard E. Turley, Jr. and Ronald W. Walker.
BIONephi Johnson
Nephi Johnson (December 12, 1833-June 21, 1919) Born in Kirtland, Ohio. His parents were early converts and followed the Church from Ohio to Illinois. The Johnsons arrived in Utah in 1848, and in 1850 they were among the first settlers called to the Iron Mission in Parowan. While in Johnson Springs (later renamed 'Enoch') Nephi befriended the local Paiutes and learned their language. As a result, Isaac Haight sent him to Mountain Meadows as an interpreter, where he relayed orders for the Indians to attack in the final massacre. In addition to this testimony at John D. Lee's second trial, Johnson gave other personal statements regarding the Massacre to Brigham Young and other church leaders. He died in 1919 in Mesquite.
BIOIron County Militia
The Iron County Militia, also known as the Iron Military District and the Nauvoo Legion, was a militia of about 450 men based in southern Utah (Iron County). About 50–60 members of the militia were perpetrators of the Mountain Meadows Massacre in September 1857.
BIOMissouri Wildcats
The "Missouri wild-cats" (also known as the "Merycats" or "Americats") were a group of Missouri emigrants reportedly traveling with the Baker-Fancher wagon party through northern Utah Territory in 1857. It is unknown if they accompanied the Baker-Fancher party down to southern Utah to Mountain Meadows. Reportedly the "wild-cats" threatened and insulted Mormon settlers as they traveled with the Baker-Fancher party.
BIOJacob Hamblin
(April 6, 1819 – August 31, 1886). Joined the Church in 1842. Settled in Tooele in 1850 where he came well known for creating good relations between the white settlers and Indians. Brigham Young called Jacob to serve a mission to the southern Paiute Indians in 1854. In his autobiography and testimony at the second trial for John D. Lee, claimed that Lee admitted to him his role in the massacre at Mountain Meadows though he placed blame on the attack on the Paiutes.
BIODaniel H. Wells
Daniel Wells (1814–1891) settled in Commerce, Illinois, before it later became Nauvoo. Prior to becoming a member of the Church in 1848, Wells provided the land for the temple and served as an alderman and justice of the peace, as well as a commissary general in the Nauvoo Legion. In 1857, Brigham Young appointed Wells as the second counselor in the First Presidency. He also served as a member of the territorial legislature and mayor of Salt Lake City from 1866 to 1876.
BIOWilliam Bishop
William Bishop (1836-1890) was an American lawyer who represented John D. Lee during the latter's trial for his role in the Mountain Meadows Massacre. Bishop edited Lee's confessions and published them posthumously as Mormonism Unveiled; or The Life and Confessions of the Late Mormon Bishop, John D. Lee in 1877.
BIORobert T. Burton
Robert T. Burton (25 October, 1821–11 November, 1907) Born in Amherstburg, Upper Canada. Joined the Church in 1838. Burton was called by Presiding Bishop Edward Hunter to be his second counselor from 1874 until Hunter's death in 1883. Burton was called to be the new Presiding Bishop until 1884, a calling he served until his death. Burton also served as one of the principal officers in the Nauvoo Legion during its Utah reconstitution and led the territorial militia against the Morrisites during the 1862 Morrisite War.
BIOJames McKnight
James McKnight (December 11, 1828–April 6, 1906) was an early Latter-day Saint convert from Ireland and pioneer who assisted George A. Smith, an apostle and Church historian, in compiling one of the earliest reports of the Mountain Meadows Massacre in 1858.
[1]↩︎
Attacken mot vagnståget pågick i flera dagar, började den 7 september och slutade med en massaker den 11 september.
John D. Lee hävdade först att paiuteindianerna var helt ansvariga för attacken, men senare redogörelser och andra bekräftande källor visar att de bara hjälpte Iron County-milisen, med varierande grad av inblandning.
[2]↩︎
Flera källor rapporterar att milismännen närmade sig vagnskaravanen med en vit flagga för att övertyga emigranterna om sina fredliga avsikter. Som en tidig redogörelse uttryckte det:
Efter att ha kämpat i fem eller sex dagar kom en grupp mormoner fram till fållan med en vit flagga i handen för att visa emigranterna att de var vänner. Emigranterna klädde genast en liten flicka i vitt och placerade henne vid öppningen till fållan. Mormongruppen kom sedan in, satte sig ner och talade med vagnkaravanens ledare i mer än en timme. De sa att de hade kommit som gruppens vänner för att eskortera dem tillbaka till Cedar City, omkring 350 miles bakom dem, om de gav upp sina vapen och lämnade allt de hade kvar. De lovade att skydda dem från indianerna. De förde gruppen framför sig tillbaka ut på vägen omkring 2 500 yard, där de var tvungna att passera genom några sävbuskar – mormoneskorterna gav en signal, och plötsligt reste sig indianerna i buskarna. Mormoneskorterna sköt först och dödade alla männen – sedan gav de sig på kvinnor och barn.
[3]↩︎
Det finns inga tidiga källor som uttryckligen säger att massakern ägde rum den 11 september 1857. Men Brigham Youngs brev, där han beordrade att emigranterna inte skulle utsättas för någon fysisk skada, är daterat den 10 september, liksom mötesprotokoll från Cedar Citys Hjälpföreningen som nämner att emigranterna passerade genom området.
William Law, en advokat för John D. Lee, anger veckodagen som ”fredag” den 16 september i sina inledande kommentarer till Mormonism Unveiled. Men denna fredag motsvarar faktiskt den 11 september 1857.
John D. Lee anger i bokens huvudtext att massakern ägde rum på en fredag, vilket motsvarar den 11 september 1857.
Wilford Woodruffs dagbok återger John D. Lees rapport om massakern den 29 september 1857, vilket visar att den ägde rum före detta datum.
Charles Willden uppgav i en edsvuren utsaga från den 18 februari 1882 att han såg emigrantsällskapet ”omkring den 11 september samma år, 1857.”
Samuel Knight, en deltagare i massakern, nämner i sin affidavit daterad den 11 augusti 1904 att händelserna som ledde fram till massakern började den 11:e.
[4]↩︎
Några av barnen som överlevde skulle senare i livet minnas massakern och det som hände efteråt. Till exempel skrev Nancy Huff Cates att:
Jag såg Willis under massakern; han bar bort mig från platsen; jag kunde inte ta miste. Att bo med honom gjorde att jag kände igen honom utan tvekan. Jag såg dem skjuta flickan efter att vi hade samlats ihop. . . . Scenerna och händelserna under massakern var så fruktansvärda att de präglades outplånligt i mitt minne, trots att jag var så ung då.
[5]↩︎
Både myndighetsrapporter och andra vittnen nämnde att de överlevande barnen togs in i hem hos lokala sista dagars heliga innan de så småningom återvände till Arkansas omkring två år senare.
[6]↩︎
Den 27 juni 1844 mördades Joseph och Hyrum Smith av en mobb när de satt fängslade i Carthage, Illinois.
[7]↩︎
"Mormonutvandringen", eller de mormonska pionjärernas flykt från Nauvoo, Illinois, till Great Basin, började 1846, och de första grupperna kom fram till Salt Lake Valley i juli 1847. Det sista året av pionjärutvandringen anges vanligtvis som 1869, när den transkontinentala järnvägen blev färdig.
- Melvin L. Bashore provides history of the pioneer exodus and Mormon trail.
[8]↩︎
De flesta av dessa konflikter kretsade kring frågan om kyrka och stat eftersom Brigham Young både var territoriell guvernör och kyrkans president samtidigt.
År 1855 sa Brigham till exempel i ett tal,
Låt dem [den federala regeringen] skicka vem de vill, det minskar inte mitt inflytande det minsta. Som jag sa första gången jag talade från den här talarstolen, får mitt guvernörsämbete och varje annat ämbete under min kontroll stöd och direkta fördelar från min ställning i prästadömet.
- Brigham says in a speech that his role as governor is influenced by his position in the priesthood.
[9]↩︎
I ett brev till William S. Harney återgav den amerikanske arméofficeren George W. Lay Buchanans förklaring att ”Utahterritoriets civila styre befinner sig i ett tillstånd av väsentligt uppror mot Förenta staternas lagar och myndighet”, och lade till: ”en ny civil guvernör håller på att utses och ska få i uppdrag att upprätta och upprätthålla lag och ordning.”
- Orders from James Buchanan to march to Utah to put down a supposed rebellion.
[10]↩︎
Journal History noterar att nyheten om Pratts död kom till Utah med posten den 23 juni 1857. Wilford Woodruff skrev ner nyheten i sin dagbok samma dag.
Pratt hade mördats av Hector McLean, den frånskilde maken till Pratts tolfte plurala hustru Eleanor, den 13 maj 1857.
Den 1 juli 1857 rapporterade Deseret News om mordet på Pratt.
[11]↩︎
Nyheten fördes vidare av Abraham O. Smoot och andra som fick veta, medan de var i Missouri, att federala trupper samlades för att eskortera territoriets nyutnämnde guvernör, Alfred Cumming.
- Abraham O. Smoot recalls hearing about federal troops coming to Utah in summer 1857.
[12]↩︎
I september 1855 ledde Harney trupper i Ash Hollow-massakern, vilket ledde till att över 80 siouxmän dödades och att lika många siouxkvinnor tillfångatogs.
- Wilford Hill Lecheminant provides biographical detials of William Harney.
[13]↩︎
Wilford Woodruff skrev i sin dagbok den dagen att andra strategier också övervägdes, som att alliera sig med ursprungsamerikaner för att stå emot federala styrkor.
- Wilford Woodruff records council meeting where actions against US army were discussed.
[14]↩︎
T. B. H. Stenhouse, en tidigare sista dagars helig, skrev i sin bok The Rocky Mountain Saints:
En gentleman, en vän till författaren, reste med detta sällskap från Arkansas från Fort Bridget till Salt Lake City och talar om dem i de allra bästa ordalag: han hade aldrig rest med trevligare reskamrater. När han hörde de nattliga skriken från ”Wild-cats” rådde han sällskapet från Arkansas att hålla sig så mycket som möjligt åtskilt från dem medan de färdades genom bosättningarna och genom indianlandet. Vid den tiden var det lätt att provocera fram en konflikt; hela landet var uppjagat över nyheten om den ”invaderande armén”; och denne gentleman var så övertygad om hur nödvändig stor försiktighet var från emigranternas sida att han, efter att ha lämnat dem vid sin ankomst till Salt Lake City, senare återvände och betonade för de ledande männen hur viktigt det var att vägra resa vidare med sällskapet från Missouri så nära inpå dem. De välmenande råden uppskattades, och de uttryckte sin önskan att följa dem.
Det är oklart om ”Wild-cats” fortsatte med Baker-Fancher-vagnståget till södra Utah.
- T. B. H. Stenhouse mentions the "Missouri Wildcats" in 1873, at a time when the rumor began to spread.
[15]↩︎
Basil G. Parker bevarade berättelser om att mormoner i och omkring Salt Lake City kände sig förolämpade eller hotade av medlemmar i Baker-Fancher-karavanen i sin Minnen från Mountain Meadows Massacre från 1901.
- Basil G. Parker recalls hearing Mormons say they felt insulted and threatened by members of the Baker-Fancher train.
[16]↩︎
I sin bok Mormonism Unveiled, som reviderades efter hans död av hans advokat, ska John D. Lee ha sagt att George A. Smith skickades till södra Utah av Brigham Young för att förbereda en attack mot Baker-Francher-karavanen.
Men precis innan han avrättades sa Lee att Smith var där och predikade mot immigranter i allmänhet och att han inte visste om han predikade specifikt mot Baker-Francher-sällskapet.
George A. Smith själv förnekade påståendet att han var i södra Utah för att piska upp våld mot emigranter, och insisterade i stället på att han predikade överlevnadsstrategier som att lagra spannmål. Enligt hans vittnesmål från 1875:
[Smith] hade ingen som helst kännedom om existensen av det nämnda emigranttåget. . . . Uppgiftslämnaren säger vidare att han, som äldste i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, predikade flera gånger på sin väg söderut och även på vägen tillbaka och försökte få folk att förstå hur nödvändigt det var att vara mycket försiktig med sina spannmålsskördar, eftersom alla skördarna hade varit dåliga under flera år före 1857, och många av människorna hade hamnat i verklig nöd och led brist på livets nödtorft.
[17]↩︎
Flera källor, inklusive Smith själv, återgav ryktet att emigrantgruppen förgiftade en oxe eller något annat boskap för att ge till lokala indianer.
En studie från 2013 pekar dock på mjältbrand som den mest troliga orsaken till den döda boskapen, inte avsiktlig förgiftning.
[18]↩︎
Det exakta datumet då Baker-Fancher-karavanen nådde Cedar City är oklart, men Philip Klingensmith mindes i sitt vittnesmål från 1875 under rättegången mot John D. Lee att det var fredagen den 3 september.
- Philip Klingensmith reports that the emigrant train passed Cedar City on or around September 3.
- George K. Bowering provides account of the massacre and the events leading up to it.
[19]↩︎
Charles Willden lämnade en vittnesutsaga 1882 där han mindes att han hörde "omkring femton till tjugo män i det sällskapet tala högt, upphetsat och högljutt, svära och hota att orsaka kroppsskada och döda några av invånarna i den nämnda nedre staden, medan de sade och försäkrade att de hade hjälpt till att döda Joseph Smith i Carthage."
- Charles Willden heard the emigrants threaten violence against Utah residents and some claimed to have been participants in Joseph and Hyrum Smith's murder on the very day of the massacre.
[20]↩︎
Enligt det vittnesbörd som Annie Elizabeth Hoag gav vid John D. Lees första rättegång trakasserade en "full man" från emigrantkaravanen Haight genom att hota att han skulle skjuta honom och "skicka en armé av soldater för att ta Brigham Young" och "varenda förbannad mormon i landet."
- Annie Hoag gives testimony of a drunk man confronting Isaac Haight.
[21]↩︎
I ett brev som skrevs 1907 mindes James H. Martineau, William Dames adjutant, hur Dame beordrade att ”alla möjliga medel skulle användas för att bevara freden tills emigranterna skulle lämna och fortsätta på sin resa.”
- James H. Martineau indicates William Dame initially ordered the emigrant company be allowed to pass in peace.
[22]↩︎
Enligt hans postumt utgivna bok Mormonism Unveiled fick Lee veta av Haight att ”myndigheterna hade beslutat att beväpna indianerna, ge dem proviant och ammunition och skicka dem efter emigranterna, så att indianerna kunde ge dem en dust, och om de dödade några eller alla av dem, desto bättre.”
Ellott Wilden mindes också att han hade hört att ”den första planen var att indianerna inte skulle anfalla sällskapet förrän de kom ner till Santa Clara, och då skulle inga vita män delta, och bara män skulle dödas och byte tas, men inga kvinnor och barn dödas.”
- John Doyle Lee says Isaac C. Haight plotted to give the emigrants a "brush" and attack them.
- Elliott Wilden shares recollections of Mountain Meadows with Andrew Jenson.
[23]↩︎
Enligt Lee gick han till paiuterna med order att ”följa efter emigranterna och döda dem allihop, och ta deras egendom som byte från deras fiender”, och lyckades ”övertyga” paiuterna om planen.
Andrew Jenson skrev ner en liknande berättelse om detta möte från Mary Campbell, som i stort sett bekräftar Lees version av händelserna:
Kort därefter <eller ungefär samtidigt> såg hon Isaac C. Smith [Haight], Klingensmith, John M. Higbee och John D. Lee passera förbi änden av hennes hus till Cottonwoods nedanför, där indianerna hade sitt läger, och hålla ett rådslag med dem. Senare samma kväll kom de indianska squaws in i fortet och bucks gav sig av till Meadows; squaws sade att indianerna skulle döda ”Mericates.” Indianerna gav sig av genast. Därefter kom en indiansk budbärare in varje dag i flera dagar och sökte Isaac C. Haight. Till sist hölls ett råd, där broder Campbe var med, men han berättade inte om det för sin hustru, och detta råd ledde till att ett sällskap gav sig av till Meadows, omkring 20 eller 25 män.
- John Doyle Lee recounts meeting with Paiutes to convince them to attack the wagon train.
- Mary S. Campbell shares her recollections of massacre with Andrew Jenson.
[24]↩︎
Elias Morris mindes senare hur detta ”rådsmöte hölls hemma hos broder Dame” och inkluderade både viktiga ledare i kyrkan och militära ledare i Cedar City.
- William Barton shares his recollections of Mountain Meadows Massacre with Andrew Jenson.
[25]↩︎
Enligt Laban Morrills sena redogörelse, som var med på rådsmötet:
Till slut kom vi in på ämnet på ungefär det här sättet: Vi borde fortfarande hålla tyst, och ett meddelande borde skickas till guvernör Young för att få veta vad som skulle vara den bästa vägen framåt. Omröstningen var enhällig. Jag uppfattade det så. Det verkade vara förståelsen att en budbärare skulle skickas nästa morgon, eller dagen därpå. Jag ansträngde mig en del för att fråga och få veta om det skulle skickas på morgonen. Det sades att pappren hade upprättats, och att guvernör Young skulle informeras, och att inga fientliga åtgärder skulle vidtas förrän han kom tillbaka.
- Laban Morrill gives testimony at Lee trial about what he heard in the Cedar City Council.
[26]↩︎
Som Jacob Forney beskrev det i sin rapport från 1859 om massakern, efter att de först hade attackerats av en grupp paiuter (ledd av Lee) "ställde de sedan vagnarna i en ring och gjorde ett skyddande fort genom att fylla utrymmet under vagnarna med jord."
- A portion of Jacob Forney's report concerning the massacre; includes excerpts of his interview with David W. Tulis and "Alfred [Hamblin]."
[27]↩︎
Haights ursprungliga brev har inte bevarats, men enligt hans egen beskrivning parafraserade Haslam det som att han informerade Brigham om att ”indianerna hade emigranterna instängda vid Mountain Meadows, och Lee ville veta vad som skulle göras.”
- James Holt Haslam discusses the Mountain Meadows Massacre and its aftermath.
[28]↩︎
Enligt Ellott Wildens vittnesbörd skickade rådet i Cedar City Clewes "till Lee för att hålla indianerna tillbaka" medan de väntade på att James Haslam skulle avsluta sin expressritt till Salt Lake City.
- Elliott Wilden shares recollections of Mountain Meadows with Andrew Jenson.
[29]↩︎
Orsaken till att Smith dödade Aden är okänd.
- John D. Lee's final testimony gives the council's reasoning for ordering the massacre.
- Ellott Willden provides testimony of William C. Stewart murdering William Aden.
[30]↩︎
Enligt Ellott Willden mördades dessa två okända män från emigrantsällskapet ”av Klinginsmith och sällskap på väg till Meadows.”
- Ellott Willden provides testimony of William C. Stewart murdering William Aden.
[31]↩︎
I både hans postumt utgivna Mormonism Unveiled och hans "Sista bekännelse" hävdar Lee att han bad Haight om hjälp med att "lugna indianerna", som var upprörda över dödläget och de förluster de hade lidit i striderna.
- John Doyle Lee claims he sent a messenger to Isaac C. Haight asking for help to stop the Indians from attacking the wagon train further.
- John D. Lee's final testimony gives the council's reasoning for ordering the massacre.
[32]↩︎
Higbee lämnade senare en redogörelse där han förklarade att man, "efter en hel del överläggning", beslutade att kalla in milisen i Cedar City för att bryta dödläget mellan mormonerna och paiuterna och de belägrade emigranterna.
- John M. Higbee provides account of the events leading up to the massacre.
[33]↩︎
Enligt en källa ”beslutades det att utplåna hela sällskapet” av det som kallades ”tan bark council”, bestående av Haight, Dame och en tredje okänd medlem. En annan källa bekräftar att rådet beslutade att ”det verkade bli nödvändigt att döda alla för att tysta resten” och dölja mormonernas deltagande i attackerna.
- William Barton shares his recollections of Mountain Meadows Massacre with Andrew Jenson.
- Elliott Wilden shares recollections of Mountain Meadows with Andrew Jenson.
[34]↩︎
Anteckningen i Cedar City-församlingens protokollbok för Hjälpföreningen, från dagen före massakern, lyder:
Syster Haight sa ... att detta var oroliga tider och att vi borde be i hemlighet för våra män, söner, fäder och bröder. Hon uppmanade systrarna att lära sina söner och döttrar rättfärdighetens principer och att plantera en önskan i deras hjärtan att hämnas profeternas blod.
- Cedar City Relief Society minutes say that Eliza Ann Haight taught the importance of avenging the blood of the Prophets.
[35]↩︎
Enligt Klingensmith under Lees första rättegång: "Haight skickade efter mig och sade att order hade kommit från lägret om att de inte klarade sig och ville ha förstärkningar; att han hade varit i Parowan och fått ytterligare order från överste W. H. Dame att fullborda massakern, locka ut emigranterna och bara skona de små barn som inte kunde berätta vad som hänt."
En annan källa, Daniel MacFarlane, berättade hur Lee sa till milisen: "Jag kommer att utlysa en vapenvila och få männen att komma ut ur sitt fort, och jag kommer att skicka kvinnorna och barnen i förväg."
[36]↩︎
Brevet lyder:
När det gäller emigrantvagnståg som passerar genom våra bosättningar får vi inte ingripa mot dem förrän de först har underrättats om att hålla sig borta. Ni får inte lägga er i dem.
I en senare återberättelse mindes Hamilton G. Park att han hörde följande instruktioner från Brigham till Haslam:
Broder Haslam, jag vill att du rider för livet; rid dag och natt; skona inga hästkrafter; det sällskapet måste skyddas och bevakas ut ur territoriet om det kräver alla män i Iron County för att göra det.
- Letter from Brigham Young 1 day before MMM ordering that the Fancher Company to pass by without any interference.
- Affidavit of Hamilton G. Park (steward to Brigham Young during 1850s) from 1907. Brigham ordered the emigrants not to be attacked.
[37]↩︎
I sitt vittnesbörd från den 4 december 1884 uppgav Haslam att han, eftersom brevet var förseglat, inte kände till dess innehåll, men han berättade att Isaac C. Haight, efter att ha tagit emot meddelandet när massakern redan var över, bara ropade: "För sent, för sent."
- James Holt Haslam discusses the Mountain Meadows Massacre and its aftermath.
[38]↩︎
William Bishop (John D. Lees advokat) gav en lista över 52 deltagare (inklusive Lee) som påstås ha deltagit i massakern, samt dem som påstås ha varit medhjälpare i förväg, som William H. Dame.
Antalet paiutiska deltagare är fortfarande omdebatterat i dag. Baserat på sin utredning av massakern drog Jacob Forney, chef för indianärenden i Utahterritoriet, slutsatsen att ursprungsamerikaner deltog i och hade ett visst ansvar för planeringen och genomförandet av massakern, även om huvuddelen av ansvaret lades på mormonerna.
Enligt webbplatsen Utah American Indian Digital Archive tyder ”paiuternas muntliga tradition starkt på att paiuterna inte deltog vare sig i den första attacken eller i den efterföljande massakern.”
[39]↩︎
Siffran 120 styrks av Wilford Woodruff i hans dagboksanteckning från den 25 maj 1861, där Woodruff skrev att han och Brigham Young "besökte monumentet vid Mountain Meadow som rests vid begravningsplatsen för 120 personer som dödades av indianer 1857." Han noterade: "En sten längst ner bar följande inskription: 120 män, kvinnor och barn, kallblodigt mördade i början av sept. 1857."
Siffran 120 accepteras också av moderna forskare som studerar massakern.
[40]↩︎
I ett brev daterat den 5 maj 1857 gav Jacob Forney en lista över de överlevande barnen som var:
John Calvin, nu 7 eller 8 år gammal; minns inte sitt namn; säger att hans familj bodde i Horse Head, Johnston co., Arkansas. Ambrose Mironi, omkring 7 år, och William Taggit, 4 ½ år, bröder; dessa bodde också i Johnston co. Prudence Angeline, 6 år, och Annie, omkring 3 år; dessa två sägs vara systrar. Rebecca, 9 år; Louisa, 5 år, och Sarah, 3 ½ år; från Dunlap. Betsy, 6 år, och Annie, 3 år; sägs vara systrar; dessa vet ingenting om sin familj eller hemort. Charles Francher, 7 eller 8 år, och hans syster Annie, 3 ½ år. Sophronia eller Mary Huff, 6 år, och Elisha W. Huff, 4 år. En pojke; ingen uppgift om honom. De han bodde hos kallar honom William. Francis Hawn eller Korn, 4 ½ år gammal.
Forney skrev i ett brev till Alfred B. Greenwood daterat den 27 juni 1859 att de överlevande barnen, enligt hans bedömning, var "både anmärkningsvärt intelligenta och, enligt min mening, kompetenta vittnen" för att vittna i en rättegång.
- Forney writes to Anderson concerning his investigations into massacre. Lists surviving children.
- According to Jacob Forney the children who survived the massacre are "competent witnesses" for a trial.
[41]↩︎
Brigham skrev till William H. Dame:
När det gäller att låta människor passera, eller resa genom territoriet, gäller detta alla främlingar och misstänkta personer. . . . vi säger igen: låt det inte förekomma något slöseri, skona alltid liv när det är möjligt, vi vill inte spilla en droppe blod om det kan undvikas. Denna kurs kommer att ge oss stort inflytande utåt.
- Brigham Young commands the people to refrain from shedding blood if it can be avoided.
[42]↩︎
I sitt brev till Brigham Young (20 november 1857) skyllde John D. Lee på "omkring 3 till 500 indianer" för att ha attackerat Fancher-Baker-sällskapet, eftersom emigranterna enligt uppgift hade förgiftat deras djur och vatten.
Wilford Woodruff skrev i sin dagboksanteckning den 29 september 1857 att John D. Lee rapporterade till Brigham Young om massakern, och Lee hävdade att ”indianerna stred mot dem i 5 dagar tills de dödade alla männen”.
- John Doyle Lee, in a letter to Brigham Young, writes that the emigrants poisoned the animals and Indians to be blamed for the massacre.
- Wilford Woodruff's account of John Doyle Lee making his report to Brigham Young about MMM.
[43]↩︎
Redan i oktober 1857 krävde pressen att USA:s regering skulle utreda massakern.
Jacob Forney genomförde en utredning och drog slutsatsen att även om indianerna deltog i massakern, var de underordnade mormonerna. Forney skrev i sin rapport:
Jag började mina undersökningar utan fördomar eller själviska motiv, och med hopp om att fakta under arbetet skulle göra det möjligt för mig att fria alla vita män från varje delaktighet i denna tragedi och lägga skulden helt och hållet på indianerna; men tyvärr övertygade varje steg i mina undersökningar mig om att indianerna bara spelade en sekundär roll.
Forney tog också upp ryktena om att emigranterna hade förgiftat indianerna och drog slutsatsen att det var ”obegripligt” att de skulle ha burit med sig gift, och drog i stället slutsatsen att ”onda män, i ett ont syfte, har överdrivit en naturlig omständighet för att fullfölja ett brott som saknar motstycke i amerikansk historia i fråga om grymhet.”
[44]↩︎
I sitt uttalande om hur de överlevande barnen hämtades efter massakern skrev James Lynch att ”barnen pekar ut [John D. Lee] som en av dem som utförde det blodiga arbetet.”
Forney listade följande barn:
Ambrose Mironi, omkring 7 år, och William Taggit, 4 ½ år, bröder; dessa bodde också i Johnston County. Prudence Angeline, 6 år, och Annie, omkring 3 år; dessa två sägs vara systrar. Rebecca, 9 år; Louisa, 5 år, och Sarah, 3 ½ år; från Dunlap. Betsy, 6 år, och Annie, 3 år; sägs vara systrar; dessa vet ingenting om sin familj eller hemort. Charles Francher, 7 eller 8 år, och hans syster Annie, 3 ½ år. Sophronia eller Mary Huff, 6 år, och Elisha W. Huff, 4 år. En pojke; inga uppgifter om honom. De som han bodde hos kallar honom William. Francis Hawn eller Korn, 4 ½ år gammal.
- James Lynch's statement concerning recovery of survivors from the Mountain Meadows Massacre.
- Forney writes to Anderson concerning his investigations into massacre. Lists surviving children.
[45]↩︎
När han upplöste juryn antecknade Crandlebaugh ett antal klagomål, bland annat påståendet att de sista dagars heligas advokater och jurymedlemmar "hade tagit tillfället i akt att fördöma domstolarna som simpla och korrupta" i syfte att "förhindra rättvisans korrekta och vederbörliga skipning."
Cradlebaugh sade också att det verkade ha funnits "en samordnad insats från samhällets sida för att skydda mördarna från det straff de förtjänade för mordet de hade begått."
- John Cradlebaugh offers discharge of the Grand Jury.
[46]↩︎
I arresteringsordern anklagades Brigham Young "direkt för att ha lagt sig i rättsväsendet och förhindrat att gärningsmän straffades" och anklagades därför för att "ha medverkat i efterhand" till massakern.
- Elias Smith issues warrant for Brigham Young's arrest on charge of being accessory after the fact.
[47]↩︎
I Historian’s Office Journal för den 5 juli 1859, som ursprungligen skrevs med Deseret-tecken, står det:
Advokat Wilson kom för att träffa president Young och rådgöra med honom om att göra några gripanden av personer som anklagades för att vara inblandade i det brottet. Presidenten sa att om domarna ville öppna en domstol i Parowan eller på någon annan lämplig plats i södern, och åka dit och hålla domstol, utan fördomar och utan att påverkas av arméns närvaro, så att män kunde få en rättvis och opartisk rättegång, skulle han själv åka dit, och han antog att guvernör Cumming också skulle åka dit, och att han skulle använda allt sitt inflytande för att få personerna gripna och få hela saken grundligt och opartiskt utredd och rättvisa skipad åt varje man; men när det gällde att använda sitt inflytande eller göra några ansträngningar för att få män gripna för att behandlas som hundar och släpas runt.
- Brigham Young wants to bring charges against those responsible for the massacre but federal prosecutors do not.
[48]↩︎
Det amerikanska inbördeskriget började när konfedererade trupper öppnade artillerield mot Fort Sumter i South Carolina den 12 april 1861, vilket till slut ledde till att fortet kapitulerade efter två dagars bombardemang. Kriget tog slut när unionsgeneralen Ulysses S. Grant tog emot kapitulationen från den konfedererade generalen Robert E. Lee i Appomattox Court House den 9 april 1865.
- History.com Website notes U.S. Civil War began April 12, 1861 and ended April 9, 1865.
[49]↩︎
Begäran om åtal för att arrestera John D. Lee utfärdades den 21 juli 1875. Den visar att Lee hade åtalats tillsammans med "William H. Dame. Isaac C. Haight John M. Higby. George Adair Junior. Ellott Wilden. Samuel Jukes. Philip [Klingensmith]. and William C. Stewart."
- Plea for Indictment for John Doyle Lee.
[50]↩︎
Nephi Johnson avslöjade i sitt intyg från den 22 juli 1908 att han, vid tiden för Lees rättegång för mord i Beaver City, "höll sig gömd, för jag ville inte ha något med saken att göra."
Han påpekade att Lee skulle vittna om att ”utifrån allt jag vet försökte varken Brigham Young eller någon ämbetsman i den mormonska kyrkan någonsin dölja någon del av sanningen” om massakern.
Det gjordes försök den 24 februari och igen den 21 juli 1871 att åtala John D. Lee och andra deltagare eller dem som beordrade massakern (William H. Dame, Isaac C. Haight, John M. Higby, George Adair Jr., Ellott Wilden, Samuel Jukes, Philip Klingensmith och William C. Stewart) för massakern.
[51]↩︎
Domare Jacob S. Boreman gav juryinstruktionerna för den första rättegången den 3 augusti 1875 och informerade dem om att:
Det är inte nödvändigt att det visas att den tilltalade med egna händer utförde något av dödandet; men om dödandet utfördes av dem som han samarbetade med, även om hans roll inte var att utföra något av dödandet, är han skyldig.
När den första rättegången misslyckades i maj 1876 noterade Salt Lake Daily Tribune att skulden inte låg hos domare Boreman, som ”under omständigheterna har gjort sitt allra bästa”, utan i stället på ”den skamliga trögheten” hos rättsväsendets tjänstemän i Utah. Ett annat skäl som Tribune angav till att den första rättegången misslyckades var att ”den amerikanske marshaln saknar medel för att betala de höga kostnaderna för rättegångarna.”
- Jacob S. Boreman's charge to the jury during John Doyle Lee's first trial.
- Article in Salt Lake Tribune admitting the first trial failed due to the prosecutors' "utter neglect of the business" and "disgraceful lethargy."
[52]↩︎
Den 10 oktober 1876, efter att ”juryns utslag vederbörligen fann [Lee] skyldig till brottet mord av första graden”, dömde domare Jacob S. Boreman Lee till döden och sa till honom att han skulle ”föras bort och här i detta distrikt offentligt skjutas tills du är död, och må den allsmäktige Guden förbarma sig över din själ.”
- John Doyle Lee's judgment and sentence.
- Jacob Boreman passed the death sentence on John Doyle Lee who chooses to be shot as his method of execution.
[53]↩︎
Det finns uppgifter om att domare Jacob S. Boreman sa till Lee: ”Utifrån bevisen som lagts fram för dem kunde juryn inte ha gjort annat än att finna dig skyldig.”
Lee fick välja vilken avrättningsmetod han ville ha, och han valde exekutionspluton i stället för hängning.
- Jacob Boreman passed the death sentence on John Doyle Lee who chooses to be shot as his method of execution.
- John Doyle Lee's judgment and sentence.
[54]↩︎
Lee fortsatte i sina sista ord, som de återges i Mormonism Unveiled, att hävda att han var oskyldig:
Mitt samvete är rent inför Gud och människor. Jag är redo att möta min Återlösare och dem som har gått före mig, bakom slöjan . . . Jag förklarar att jag är oskyldig till att någonsin med avsikt ha gjort något fel i hela den här saken. Jag gjorde allt jag kunde för att rädda de människorna.
- John Doyle Lee's final words before his execution March 23, 1877.
[55]↩︎
I ett telegram 8 dagar efter Lees avrättning bad Brigham president Rutherford B. Hayes att utse en kommission för att utreda massakern och straffa de återstående gärningsmännen. Telegrammet löd:
Jag har tidigare offentligt [sagt] att jag var och alltid hade varit redo att ge [all] hjälp jag kunde för att ställa förövarna till svars för det stora brottet . . . Jag ber nu dig, som den stora nationens högste styresman, allra respektfullast att, för rättvisans skull gentemot de människor som bodde i detta territorium vid den tiden, om du har makten, och om inte, att när kongressen sammanträder i juni fästa dess uppmärksamhet på saken, utse en kommission med full befogenhet att utreda den omänskliga slakten och med jurisdiktion att ställa dess förövare inför rätta och straffa dem.
Det verkar inte som att någon sådan kommission tillsattes.
- Brigham Young telegraphs President Rutherford B Hayes asking him to appoint a commission to investigate the massacre and punish the offenders.
[56]↩︎
Brooks bok var ett banbrytande arbete och lade grunden för modern akademisk forskning om massakern.
Hon drog slutsatsen att även om Brigham Young inte beordrade massakern, bidrog han bland annat till att elda på spänningarna i territoriet som ledde till våldet.
- Summary of Juanita Brooks's 1950 book The Mountain Meadows Massacre.
- Juanita Brooks summarizes her conclusions from her 1950 study of the massacre.
[57]↩︎
Den 20 april 1961 fattade Första presidentskapet beslutet att återuppta Lee till fullvärdigt medlemskap:
Det var rådets beslut, efter att ha övervägt alla tillgängliga fakta, att ge tillstånd till att John D. Lee återinsattes som medlem och fick tillbaka sina tidigare välsignelser.
- First Presidency makes the decision to reinstate John Doyle Lee to full membership (ordinances performed May 8-9, 1961).
- Juanita Brooks's letter from 1961 discussing the details of restoring John D. Lee's Church blessings.
[58]↩︎
Förrättningarna som återinsatte Lee utfördes den 8–9 maj 1961. Historikern och Lee-biografen Juanita Brooks, som arbetade med Lees efterkommande, spelade en viktig roll i att få Lees välsignelser återställda.
[59]↩︎
Som rapporterades i Deseret News var det uttalade syftet med monumentet, som beställdes av kyrkan, att främja "helande och försoning" mellan ättlingar till offren och förövarna.
- Deseret News reports on the dedication of the monument at the massacre site.
[60]↩︎
I en kommentar om den nyligen utgivna boken Massacre at Mountain Meadows sade Henry B. Eyring vid 150-årsdagen av händelsen att man kom fram till två viktiga slutsatser i volymen:
(1) att meddelandet som förmedlade Brigham Youngs vilja och avsikt att inte ingripa mot immigranterna kom för sent, och (2) att ansvaret för massakern ligger hos lokala ledare i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i områdena nära Mountain Meadows, som också hade civila och militära befattningar, och hos medlemmar i kyrkan som agerade under deras ledning.
En artikel om massakern av Richard E. Turley, Jr., en av medförfattarna till boken Massacre at Mountain Meadows, publicerades i septembernumret 2007 av Ensign. Där beskrevs massakern som "en fruktansvärd händelse" i kyrkans historia, en som "har fortsatt att orsaka smärta och kontroverser i 150 år."
[61]↩︎
En uppföljande volym till Massacre at Mountain Meadows med titeln Vengeance is Mine publicerades 2023 och ger en omfattande analys av både själva massakern och de rättsliga försöken att ställa förövarna inför rätta.
I förordet till Massacre at Mountain Meadows påpekar författarna att de hade institutionellt stöd och stöd från kyrkan för att genomföra sitt historiska arbete.
Institutionerna som vi har varit yrkesmässigt knutna till—Brigham Young University och avdelningen för familje- och kyrkohistoria i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga—var generösa i sitt stöd till den här boken, både genom att ge oss arbetstid för att forska och skriva, och genom att finansiera arbetet för kollegor och forskningsassistenter som hjälpte till med projektet. Hela tiden fick vi friheten att göra våra egna bedömningar och behöll full redaktionell kontroll över vårt manuskript—något som är ännu mer anmärkningsvärt med tanke på hur känsligt vårt ämne är.
[62]↩︎
Enligt Laban Morrills vittnesbörd planerade rådet i Cedar City en attack mot emigranternas vagnståg som svar på vad de ansåg vara ”hot mot oss som folk”, nämligen att ”de skulle utrota varenda j--la mormon”.
Detta skedde efter att Isaac Haight, borgmästare i Cedar City, tillsammans med John D. Lee planerade att ge vagnskaravanen ”en omgång” med hjälp av lokala indianer som svar på dessa upplevda hot. Efter denna första sammandrabbning eskalerade situationen dramatiskt, vilket ledde till det slutliga beslutet att utplåna hela emigrantkaravanen utom de yngsta barnen.
- Laban Morrill gives testimony at Lee trial about what he heard in the Cedar City Council.
- John Doyle Lee says Isaac C. Haight plotted to give the emigrants a "brush" and attack them.
[63]↩︎
En samtida rapport om attackens tidiga skeden beskrev det så här:
Omringade av ett överlägset antal, och av en osedd fiende, får vi veta att den lilla gruppen höll stånd under en belägring inne i fållan i fem eller sju dagar, sänkte sina vagnshjul i marken och grävde under nattens mörker skyttegravar där de kunde skydda sina fruar och barn.
- Article in Harper's Weekly (1859) charges the Mormons with being the most active participants in the massacre.
[64]↩︎
Flera källor rapporterar att en "kapitulation" diskuterades mellan John D. Lee, som ledde milisen, och emigranternas vagnståg. Lee gick in i den belägrade vagncirkeln med en vit flagga och erbjöd sig att skydda emigranterna och eskortera dem ut ur Mountain Meadows-dalen om de i sin tur lämnade ifrån sig sina vapen.
Tidningen Corinne Reporter rapporterade i sin utgåva den 29 juli 1871:
Genom budskapet som följde med denna flagga lovades de skydd. Ack! att det skulle visa sig vara ”sådant skydd som gamar ger åt lamm”. Men budskapet kom inte från indianer, det kom från major Lee, en regelrätt utsedd officer i territoriet Utahs militära styrkor, ett av Förenta staternas territorier. Vad annat kunde de göra än att tro på löftet.
[65]↩︎
Enligt flera berättelser var signalen att börja massakern ”Halt!”, varpå indianerna hoppade ner från kullarna mot sällskapet och de mormonska milismännen vände sig om och sköt på emigranterna.
En av dem som överlevde massakern, Martha Elizabeth Evins, beskrev knepet så här:
Till slut kom flera vita män, som visade sig vara mormoner och förklädda i indiankläder, ledda av tre vita män, och påstod att de var regeringstrupper. De sa att om immigranterna gav upp sina vapen och sin ammunition skulle de eskorteras tillbaka österut till den närmaste byn i Cedar Valley. Immigranterna överlämnade alla sina vapen och all sin ammunition och gick motvilligt med på att gå tillbaka under eskort mot Cedar Valley. När gruppen hade färdats ungefär en mile från källan och lägerplatsen gjorde Utahgruppen halt, satte alla barn under sju år i en vagn och skickade dem i förväg. Med hjälp av ett stort antal män som låg gömda öppnade de omedelbart eld mot de obeväpnade immigranterna och dödade hela sällskapet.
[66]↩︎
I en artikel som publicerades i Los Angeles Star den 10 oktober 1857 rapporterade J. Ward Christian om var massakern ägde rum i förhållande till Cedar City:
Platsen för massakern benämns på olika sätt som Santa Clara Cañon, Mountain Springs och Mountain Meadows. Men alla är överens om att den låg nära kanten av Great Basin och omkring femtio miles från Cedar City, den sydligaste av mormonernas bosättningar.
- Christian attributes Mountain Meadows Masscare to retribution for Pratt's murder.
[67]↩︎
Under John D. Lees andra rättegång vittnade Jacob Hamblin att Lees skäl för en total massaker på emigranterna var att dölja mormonernas inblandning i det våld som hade brutit ut mellan de två grupperna.
Lee sa också att ”vita män har blandat sig i och emigranterna vet det, och där ligger faran i att låta dem gå.”
Enligt milismannen Elliot Willden verkade det bli nödvändigt att döda alla för att tysta resten, "därav tan Bark Council och andra råd i Parowan och Cedar för att besluta vad man skulle göra i dilemmat."
[68]↩︎
John D. Lee ledde den första attacken och insåg att emigranterna identifierade honom som en vit man som ledde indianerna. I en annan våldshändelse såg en emigrant som kallades ”holländaren” hur en medlem av den mormonska milisen mördade en annan emigrant.
Dessa faktorer ledde till beslutet att utplåna hela emigrantsällskapet så att nyheterna inte skulle nå myndigheterna i Kalifornien.
- Ellott Willden provides testimony of William C. Stewart murdering William Aden.
- John D. Lee's final testimony gives the council's reasoning for ordering the massacre.
[69]↩︎
Heber C. Kimball tar upp detta i ett häftigt tal daterat den 26 juli 1857:
Förenta staternas president ska vara förbannad i Israels Guds namn . . . Skicka 2 500 soldater hit, våra bröder, för att ödelägga detta folk! Gud den Allsmäktige hjälper mig, jag ska kämpa tills det inte finns en droppe blod kvar i mina ådror.
Händelsen som ledde till Utahkriget var en räd mot George P. Stiles kontor, nedtecknad av Hosea Stout i hans dagbok den 30 december 1856:
I går kväll bröt man sig in i domare Stiles och T.S. Williams juridiska bibliotek och tog bort böckerna och papperen därifrån. Ett utedass i närheten fylldes med böcker, några tusen takspån och ribbor lades till, och allt sattes i brand och brann upp.
- Heber C. Kimball teaches that Deseret will take physical action against any U.S. troops who decide to invade the area.
- Hosea Stout records the raid made on the office of Stiles that led to the Utah War.
[70]↩︎
Som historikern Richard E. Turley noterade om ”Utahkriget”:
Under de föregående åren hade meningsskiljaktigheter, missförstånd, fördomar och politiskt maktspel på båda sidor skapat en växande klyfta mellan territoriet och den federala regeringen. I efterhand är det lätt att se att båda grupperna överreagerade – regeringen skickade en armé för att slå ner det man uppfattade som förräderi i Utah, och de heliga trodde att armén kom för att förtrycka, driva bort eller till och med förgöra dem. År 1858 löstes den här konflikten – som senare kallades Utahkriget – genom en fredskonferens och förhandlingar. Eftersom Utahs milismän och de amerikanska trupperna aldrig mötte varandra i ett regelrätt slag har Utahkriget beskrivits som ”blodlöst”.
- Mountain Meadows Massacre being addressed in the Ensign during the 150th anniversary of the massacre.
[71]↩︎
Exempel på sådan retorik under den här tiden är en predikan av Heber C. Kimball den 26 juli 1857, som publicerades i Deseret News:
Skicka hit 2 500 soldater, våra bröder, för att ödelägga detta folk! Gud den allsmäktige hjälper mig, och jag ska kämpa tills det inte finns en droppe blod kvar i mina ådror. Gode Gud! Jag har fruar nog för att piska ut Förenta staterna, för de kommer att piska sig själva: amen.
I en annan predikan från augusti 1857 sa Kimball: ”Vi tänker själva döda de där arma förbannade innan de kommer till Big Mountains.”
Hjälpföreningens protokoll i Cedar City från den 10 september 1857, en dag före the Mountain Meadows Massacre, talar om att medlemmar ingöt ”en önskan i deras [barns] hjärtan att hämnas profeternas blod”.
[72]↩︎
Ett tidigt exempel på ett tal som speglar den här spänningen finns i en predikan av John Taylor daterad den 9 augusti 1857:
Jag sade: Vi har blivit skamlöst bedragna av Förenta staternas tjänstemän. De skickar ut varenda slödder och bottenskrap, och varenda usel dumbom de kan skrapa ihop från samhällets smuts och avskum, och kallar honom en tjänsteman för Förenta staterna ...
Och Brigham Young uppmanade i sin proklamation som guvernör den 15 september 1857 folket att göra motstånd mot de amerikanska trupperna när de skulle försöka komma in i territoriet, och instruerade dem att ”förbjuda alla beväpnade styrkor, av varje slag, att komma in i detta territorium under någon som helst förevändning.”
Andra predikningar, brev och dagboksanteckningar från framstående personer i kyrkan vid den tiden speglar också denna spänning.
[73]↩︎
Under John D. Lees andra rättegång vittnade Jacob Hamblin att Lees skäl för en total massaker på emigranterna var att dölja mormonernas inblandning i det våld som hade brutit ut mellan de två grupperna.
Lee sa också att ”vita män har blandat sig i och emigranterna vet det, och där ligger faran i att låta dem gå.”
Enligt milismannen Elliot Willden verkade det bli nödvändigt att döda alla för att tysta resten, "därav tan Bark Council och andra råd i Parowan och Cedar för att besluta vad man skulle göra i dilemmat."
[74]↩︎
Charles Willden, en av milismännen som deltog i massakern, berättade i en sen återgivning:
Jag hörde ungefär femton till tjugo män i det nämnda sällskapet tala högt, upphetsat och högljutt, svära och hota att misshandla och döda några av invånarna i den nämnda nedre staden, och säga och hävda att de hade hjälpt till att döda Joseph Smith i Carthage.
- Charles Willden heard the emigrants threaten violence against Utah residents and some claimed to have been participants in Joseph and Hyrum Smith's murder on the very day of the massacre.
[75]↩︎
Flera källor berättade historien om att emigranterna gav förgiftat kött till ursprungsbefolkningen, vilket ledde till konflikt med de stammar som de senare skulle uppge deltog i massakern. Det är oklart om dessa rapporter är sanna eller inte.
[76]↩︎
George A. Smith upprepade i januari 1858 ryktet att emigranterna ibland betedde sig våldsamt mot de mormonska bosättarna och ursprungsamerikanerna:
Det ryktas att hundra i sällskapet dödades. Indianernas förluster är okända, men måste ha varit betydande, eftersom sällskapet befäste sig med sina vagnar och gjorde ett tappert motstånd. . . Indianerna skonade barnens liv, och de har sedan dess lösts ut och tagits om hand av några av nybyggarna i södern, som talar indianernas språk.
- George A. Smith writes that migrants acted in an antagonistic, sometimes even violent, fashion towards LDS and Indians.
[77]↩︎
William Clayton skrev att Heber C. Kimball avlade en hämnded:
Jag har slutit ett förbund, och varken jag eller mina efterkommande kommer någonsin att vila förrän de män som dödade Joseph och Hyrum har utplånats från jorden.
Efter att ha sett Josephs och Hyrum Smiths kroppar skrev Hosea Stout i sin dagbok att han "bestämde mig i mitt sinne för att jag aldrig skulle låta en möjlighet gå förlorad att hämnas deras blod på kyrkans fienders huvuden" och skrev om sin önskan att "hämnas deras blod och sedan på deras barn och barns barn till fjärde generationen så länge det finns en enda ättling till mördare på jorden."
- William Clayton's record of Heber C. Kimball making a covenant to never rest until he avenges murder of Joseph and Hyrum Smith.
- Allen Joseph Stout resolved to avenge the blood of Joseph and Hyrum Smith while there remains descendants of their murderers on the earth.
[78]↩︎
Brigham Young höll några eldiga predikningar om ”blodsförsoning” under åren som ledde fram till massakern. Det innebar att mördare fick betala priset för sina brott.
I en predikan den 18 februari 1855 undervisade Brigham Young att om Joseph Smiths mördare skulle omvända sig från sina synder, skulle de behöva "vara villiga att få sina huvuden avhuggna, så att deras blod kunde rinna på marken och röken från det stiga upp inför Gud som rökelse för deras synder."
På ett annat ställe, i en predikan från den 8 juli 1855, finns Brigham återgiven som att han lärde att ”när det gäller dem som har förföljt detta folk . . . skulle vi kunna använda samma lag som de har använt, nämligen pöbelvälde, och om några usla skurkar kommer hit, skära halsen av dem.”
Två år efter massakern skrev Denala R. Eckels, som inte var sista dagars helig, i ett brev daterat den 27 september 1859 till Lewis Cass om blodsförsoning och andra läror i territoriet som "inte längre abstrakta teorier, utan starka, levande, aktiva, styrande principer som genomsyrar hela kroppen och lyds av hjärtat."
[79]↩︎
Det här var några av de män som åtalades för sin roll i massakern.
- Petition for Indicted. Bonds for bail are discussed. Any outstanding arrest warrants moved to be cancelled.
- Plea for Indictment for John Doyle Lee.
[80]↩︎
William H. Dame åtalades 1874 för att ”brottsligt, avsiktligt, med berått mod, medvetet och av illvilja på förhand [ha gjort] ett angrepp” samt för att ha ”dödat och mördat”.
Historikerna Ronald Walker och Richard Turley beskrev William H. Dame i Massacre at Mountain Meadows:
Som den högste milisofficeren i södra Utah gav han först [Isaac] Haight order att inte attackera emigranterna. Under de tidiga morgontimmarna torsdagen den 10 september [1857] samtyckte han dock till att de skulle dödas. Han grälade med Haight efter massakern om hur dödandet skulle rapporteras till myndigheterna.
[81]↩︎
Enligt Massacre at Mountain Meadows: An American Tragedy var Haight, även om han ”inte var vid själva massakern, en huvudledare i planeringen och genomförandet av den”. Boken tillägger: ”Han skickade milismännen till Meadows och fick godkännande av överste William Dame för att emigranterna skulle dödas.”
[82]↩︎
Higbee deltog aktivt i massakern. Boken Massacre at Mountain Meadows noterar att han "ledde två grupper av deltagare i massakern till Meadows från Cedar City" och "gav signalen att inleda massakern."
[83]↩︎
En skildring berättade hur "efter att major Lee hade gett den där ödesdigra ordern till sina trupper och förklarat för dem hur han tänkte genomföra den, ’skickade han en vit flagg in i emigranternas fort och erbjöd dem att om de lade ner sina vapen skulle han skydda dem.’"
- July 1871 newspaper article in The Corinne Reporter places blame for massacre on Brigham.
[84]↩︎
Boken Massacre at Mountain Meadows noterar att Lee ”ledde den första attacken mot emigranterna” och ”uppges ha erkänt [att han personligen] dödade fem eller sex emigranter.”
[85]↩︎
Enligt Massacre at Mountain Meadows fungerade Johnson "som tolk i paiutespråket vid Meadows och gav order . . . till indianer att attackera" emigranterna.
Johnson identifierades av John D. Lees försvarsadvokat som en av milismännen "som var på plats och hjälpte till med eller samtyckte till dödandet av över hundratjugo män, kvinnor och barn vid Mountain Meadows." Johnson medgav i personliga uttalanden att han var vid massakern, men tonade ner sin roll eller sin inblandning i dödandet.
[86]↩︎
Boken Massacre at Mountain Meadows konstaterar att Klingensmith var "en viktig anhängare av massakern och använde sin roll som lokal biskop för att utöva sitt inflytande". Han mördade minst två emigranter under massakern men blev kronvittne för att undvika åtal.
[87]↩︎
Enligt Utah American Indian Digital Archive,
Forskare menar att sydliga paiuter och andra numisktalande folk började flytta in i Great Basin och Coloradoplatån omkring år 1000 e.Kr. Före kontakten med européer sträckte sig paiuternas hemland över mer än trettio miljoner acres i det som i dag är södra Kalifornien, södra Nevada, sydcentrala Utah och norra Arizona.
Paiuternas inblandning i massakern visas i flera källor som rör händelsen.
[88]↩︎
Omkring 70 medlemmar av milisen, eller 15 % av enheten, deltog i massakern på något sätt, antingen som direkta eller sekundära deltagare.
- Appendix on the Iron County Militia lists its members.
[89]↩︎
Det är okänt om Wildcats faktiskt reste med Baker-Fancher-sällskapet ner till södra Utah eller, om de gjorde det, hur allvarliga deras hot egentligen var. Påståendena om de hot som riktades mot de heliga bygger mest på hörsägen eller senare andrahandsminnen.
- T. B. H. Stenhouse mentions the "Missouri Wildcats" in 1873, at a time when the rumor began to spread.
- Thomas Croppers shares a story of cattle being poisoned, blaming the emigrants.
[90]↩︎
En lista över medlemmarna i Baker-Fancher-sällskapet har sammanställts i boken Massacre at Mountain Meadows.
- List of the emigrants part of the Baker-Fancher party.
[91]↩︎
Flera källor berättade att de hade hört förolämpningar och hot från medlemmar i vagnståget. Det är dock svårt att bekräfta dessa uppgifter eftersom många av dem är hörsägen.
[92]↩︎
Hamblin fick ett ämbete av Brigham Young att arbeta med paiuterna i södra Utah och var en viktig upptäcktsresande och kolonisatör i södra Utah och norra Arizona.
Enligt Jacob Forneys rapport om massakern: ”Dessa barn, sexton till antalet, har jag nu i min vård. Tretton fick jag i Santa Clara, hos herr J. Hamblin, som samlade dem enligt mina instruktioner, och tre fick jag i Cedar City på vägen hem, lämnade där av herr Hamblin. Jag är glad att kunna säga att herr Hamblin har fullgjort sin plikt när det gäller att samla in och ta hand om dessa barn.”
- BYU Harold B. Lee Library gives biographical entry to its holdings of Jacob Hamblin's papers.
- Forney writes to Anderson concerning his investigations into massacre. Lists surviving children.
[93]↩︎
I en vittnesutsaga från 1874 svor Smith att han ”försökte få folket att förstå hur viktigt det var att vara mycket försiktig med sina spannmålsskördar, eftersom alla skördar hade varit dåliga under flera år före 1857, och många av människorna hade hamnat i verklig nöd och led brist på det nödvändigaste i livet.”
- George A. Smith's affidavit from 1875. Denies any role in planning the massacre or knowledge of it until after the fact.
[94]↩︎
Wells gick med i kyrkan 1846 och hade flera civila och religiösa roller i Utah.
- Biographical summary of Daniel H. Wells provided by The Joseph Smith Papers.
- Biographical entry for Daniel H. Wells by the Church Historian's Press.
[95]↩︎
Brigham blev kyrkans president 1847 och Utahs guvernör 1850. Han uppmanade de sista dagars heliga i hela Utah att lagra säd och sluta sig samman med en belägringsmentalitet under Utahkriget 1857. Han tog också steg för att samarbeta med indianer under kriget men uppmuntrade människor att avstå från att spilla blod, samtidigt som han också lovade att stå emot federala trupper med våld om det blev nödvändigt.
[96]↩︎
BYU:s Harold B. Lee Library förklarade sina samlingar med koppling till Utahkriget så här:
Från maj 1857 till juli 1858 var Utah Expedition, också känd som Utah War, Utah Campaign, Buchanan's Blunder, Mormon War eller Mormon Rebellion, ett resultat av president Buchanans beslut att ersätta guvernör Brigham Young med guvernör Alfred Cumming. Presidenten och hans regering fruktade att det mormonska samhället inte skulle acceptera en icke-mormonsk guvernör, vilket ledde till att posten till Utah stoppades och att 2 500 soldater följde med Cumming på resan. När nyheten kom om de framryckande trupperna kallades män i Utah att bära vapen och samhällen i norr evakuerades. Efter flera månader av detta, och medan man hela tiden hoppades på fred, nåddes de mormonska ledarnas vilja att acceptera Cumming. Överenskommelsen slutade med att guvernör Cumming installerades och att en permanent militär garnison placerades nära Salt Lake City i utbyte mot fred och amnesti.
- Harold B. Lee Library briefly describes the Utah War and the federal expeditionary force.
[97]↩︎
I ett brev daterat den 10 september 1857 gav Brigham Young Isaac Haight följande instruktioner angående Fancher-sällskapet:
Vi får inte ingripa mot dem förrän de först har fått besked om att hålla sig borta. Ni får inte lägga er i dem. Indianerna, tror vi, kommer att göra som de vill, men ni bör försöka bevara goda relationer med dem.
- Letter from Brigham Young 1 day before MMM ordering that the Fancher Company to pass by without any interference.
[98]↩︎
Till exempel stod det i en pseudonym artikel från 1871 i Corinne Reporter om Brigham Young: "Inga förklaringar kan befria dig från anklagelsen om ansvar i denna blodiga sak. Ingen som känner dig och har en rimlig uppfattning om dina läror och din 'policy' kan tvivla. Du står dömd inför den upplysta allmänna opinionens domstol."
Och John D. Lees försvarsadvokat William Bishop hävdade:
Brigham Young är den verkliga brottslingen, och att John D. Lee var ett redskap i hans händer. Att Brigham Young använde John D. Lee, som mördaren använder dolken, för att slå ner sitt intet ont anande offer; och som mördaren kastar bort dolken för att undvika att dess blodiga klinga leder till att han avslöjas, så använde Brigham Young John D. Lee för att utföra sitt hemska verk; och när upptäckten blir oundviklig, slungar han bort Lee från sig, skär bort honom från kyrkan och kastar honom långt ut i förintelsens virvel.
Andra, som Fanny Stenhouse, hävdade att även om han inte direkt beordrade det, måste Brigham ha godkänt massakern underförstått. Hon skrev: ”Brigham Young, som då var territoriets guvernör och också Indian Agent, rapporterade inte [massakern]. Låt det faktumet i sig tala för hans oskuld eller skuld.”
[99]↩︎
I sin sista intervju före avrättningen sa Lee att han kände att han hade blivit ”offrad på ett fegt och skändligt sätt” av Brigham, som Lee kallade en ”ödla” som ”ledde folket vilse nedåt mot undergång.”
- John D. Lee reportedly says he doesn't know that George A. Smith spoke out specifically against the Baker-Fancher party.
[100]↩︎
År 1871 skrev Lee i sin dagbok att Brigham inte visste något om massakern och inte skulle ha tillåtit den:
Jag hade en lång intervju med pastorn mr Braun. . .Brigham Young visste ingenting om Mountain Massacre förrän allt var över; och ångrade det mycket när han fick höra om det, och jag är övertygad om att han aldrig skulle ha tillåtit det, om [han] hade kunnat förhindra det.
- John D. Lee in private journal testifies that Brigham Young did not know about the massacre until after it happened and would have tried to stop it if he could.
[101]↩︎
Domare Boreman dömde Lee till döden den 10 oktober 1876. Domen verkställdes genom arkebusering den 23 mars 1877.
- Jacob Boreman passed the death sentence on John Doyle Lee who chooses to be shot as his method of execution.
- David O. Calder says John Doyle Lee's distorted view of doctrine caused massacre.
[102]↩︎
I sin affidavit från den 10 april 1871 vittnade Philip Klingensmith att Issac C. Haight ”sa till mig att det var order från högkvarteret att alla utom de små barnen i [Fancher-sällskapet] skulle dödas.”
En arresteringsorder utfärdades för Haight av Joshua L. Thomas den 28 januari 1884, även om detta inte ledde till någon rättegång (Haight skulle dö 1886).
I en försäkran under ed den 21 juli 1914 mindes George F. Gibbs att Brigham Young, när han fick veta om Haights roll i massakern, sa att han förtjänade ”ett rep fäst runt [sin] hals” och att det ”skulle vara nyttig medicin för [Haight]”.
[103]↩︎
Enligt sin affidavit från den 10 april 1871 vittnade Philip Klingensmith (som deltog i massakern) att "överstelöjtnant Haight sa till mig att ordern från högkvarteret var att alla i det sällskapet utom de små barnen skulle dödas."
I sitt uttalande från februari 1863 om massakern i representanthuset sade domare John Cradlebaugh att han ”kallades dit av de lokala indianhövdingarna”, som ”uppgav namnen John D. Lee, president Haight och biskop Higbee som de stora kaptenerna.”
I sin bok, Mormonism Unveiled (1877), skulle John D. Lee hävda att Haight var den dominerande personligheten, trots William H. Dames högre rang i milisen. När Lee mindes tiden efter massakern skrev han:
Överste Dame var fullständigt kuvad. Han försökte inte förneka det igen, utan sa: ”Isaac, jag visste inte att de var så många.” ”Det spelar ingen roll”, sa Haight, ”du beordrade mig att göra det, och du måste stå för dina order.”
[104]↩︎
I september 2007 citerades Forest Cuch, verkställande direktör för Utahs avdelning för indianska frågor och medlem av Ute-stammen, med följande ord:
Kyrkan måste sluta göra den kopplingen. De kopplar ständigt samman mormonmilisen med indianerna. Säg i stället att det fanns 60 medlemmar av mormonmilisen och två paiuteindianer.
- Carrie A. Moore records Forest Cuch referring to the Paiute involvement in the massacre as a "myth" and something he is tired of hearing; applauded MMM Foundation for "striving for the truth."
[105]↩︎
I artikeln "History: The Paiutes" som finns på Utah American Indian Digital Archive Website görs följande påstående:
Även om många delar av massakern fortfarande är höljda i dunkel är det viktigt att betona att paiuternas muntliga tradition starkt tyder på att paiuterna inte deltog vare sig i den första attacken eller i den efterföljande massakern.
- UAIDA Website claims that Paiute oral tradition indicates the Paiutes did not participant in MMM or its aftermath.
[106]↩︎
Lokala kyrkoledare och medlemmar i kyrkan i Cedar City spelade en viktig roll, som Isaac C. Haight (stavspresident och milisledare), som skickade John D. Lee, en major i milisen, för att leda en attack mot emigrantsällskapet. I sin bok från 1877, Mormonism Unveiled, beskriver John D. Lee hur Isaac C. Haight och andra deltagare i massakern ”alla röstade, varenda en av dem . . . på fredagsmorgonen [11 september 1857] . . . för att döda alla emigranterna.”
I sitt intyg av den 10 april 1871 vittnade Philip Klingensmith att Isaac C. Haight berättade för honom "att det var order från högkvarteret att alla i [Fancher-Baker]-sällskapet utom de små barnen skulle dödas."
- John D. Lee gives the day of the Mountain Meadows Massacre as a Friday (corresponding to September 11, 1857).
- Affidavit of Philip Klingensmith re: involvement in Mountain Meadows Massacre in Daily Corrine Reporter.
[107]↩︎
James Haslam berättade i sitt intyg att Haight ”hade skrivit ett meddelande som skulle skickas upp till Brigham Young, och han ville få tag på en man som kunde ta det dit.”
Han tillade: ”Han hade inte hittat någon när jag gick ner till hans hus, och han frågade mig om jag kunde ta det. Jag sa till honom att jag skulle göra det om det var möjligt att ta det.”
- James Holt Haslam discusses the Mountain Meadows Massacre and its aftermath.
[108]↩︎
Utgåvan av Chicago Daily Tribune den 12 november 1857 rapporterade att emigranterna hade förgiftat djur:
[Emigranterna] hade också en oxe med sig som hade dött, och de lade stryknin i den för att förgifta indianerna; de lade också någon sorts gift i vattnet som står i hålor. Detta ledde till flera dödsfall bland dem inom några dagar efter att vagntåget hade gett sig av.
Och den 20 november 1857 rapporterade John D. Lee till Brigham Young att emigranterna hade förgiftat kött och att det hade dödat några av de infödda:
kompaniet där förgiftade köttet från en oxe som du gav pahvan-indianerna att äta, vilket fick 4 av dem att dö omedelbart, förutom att de också förgiftade flera andra. kompaniet förgiftade också vattnet där de låg i läger, vilket dödade många av bosättarnas kor;
År 1858 skrev också överste Thomas L. Kane i sin dagbok att indianhövdingen Kanosh berättade följande för honom:
En eller två av indianerna blev törstiga och böjde sig ner för att dricka vid denna källa där emigranterna hämtade sitt vatten och drack, och en dog och flera andra var nära att dö. ... De slaktade en ko åt dem men måste ha förgiftat den. För fyra män och ett antal kvinnor och barn (antalet minns jag inte[?]) dog av att äta det köttet.
[109]↩︎
En akademisk artikel från 2013 hävdade att djuren dog av mjältbrand, inte av avsiktlig förgiftning:
En noggrann genomgång av de historiska källorna, tillsammans med den nyare vetenskapliga litteraturen, verkar utesluta sannolikheten för faktisk förgiftning till förmån för en nyare teori som pekar på bakterien Bacillus anthracis som en möjlig orsak till människors och djurs dödsfall.
Jacob Forney ifrågasatte 1859 hur tillförlitligt påståendet var att emigranterna hade förgiftat djuren och vattnet. Han kallade det ”obegripligt” att ”ett emigrantsällskap, och särskilt jordbrukare, skulle bära med sig så mycket dödligt gift” och lade till att han ansåg att ryktena ”inte förtjänade någon hänsyn.”
- Study in International Journal of Legal Medicine concludes that the Emigrants did Not Poison the Water Supply and Animals.
- A portion of Jacob Forney's report concerning the massacre; includes excerpts of his interview with David W. Tulis and "Alfred [Hamblin]."
[110]↩︎
Det ursprungliga brevet som skickades till Brigham Young finns inte kvar, men i ett vittnesbörd från 1885 återgav expressryttaren James Haslam, som tog brevet till Brigham, en del av innehållet:
Han hade skrivit ett meddelande som skulle skickas upp till Brigham Young, och han ville få tag i en man som kunde ta det dit. Han hade inte hittat någon när jag gick ner dit till hans hus, och han frågade mig om jag ville ta det. Jag sa till honom att jag skulle göra det om det var möjligt att ta det. Sa han då vad meddelandet handlade om, det som han ville att du skulle bära och lämna fram? Han gav mig meddelandet att läsa. Läste du det? Ja, herrn. Berätta innehållet i det så nära du kan. Samma som jag sa tidigare: att indianerna hade omringat emigranterna vid Mountain Meadows, och Lee ville veta vad som skulle göras. Lee var vid den här tiden major för det som kallades posten, och han var indianagent. Min fråga gällde emigranterna—vad menar du med posten? Det var ett fort och var tänkt att ordna med skydd mot indianerna. Lades det meddelandet i ett kuvert och förseglades? Ja, herrn. Till vem var det adresserat? Till Brigham Young, guvernör för Utahterritoriet.
- James Holt Haslam discusses the Mountain Meadows Massacre and its aftermath.
[111]↩︎
I det första brevet instruerade Brigham Young Isaac C. Haight att inte ingripa mot Fancher Company ”förrän de först har varnats att hålla sig borta. Ni ska inte lägga er i dem. Indianerna väntar vi oss kommer att göra som de vill, men ni bör försöka bevara goda relationer med dem.”
Brigham Young avslutade sitt andra brev till William H. Dame den 14 september 1857 med följande instruktion:
Vi säger igen: låt det inte finnas något slöseri, skona alltid liv när det är möjligt, vi vill inte spilla en droppe blod om det kan undvikas.
- Letter from Brigham Young 1 day before MMM ordering that the Fancher Company to pass by without any interference.
- Brigham Young commands the people to refrain from shedding blood if it can be avoided.
[112]↩︎
I sin rapport från den 25 maj 1859 hävdade major James Henry Carleton att en Pah-Ute-hövding vid namn ”Jackson”, som var en av angriparna, berättade för federala undersökare att ”order kom i ett brev från Brigham Young om att emigranterna skulle dödas” av ursprungsamerikanerna. Han tillade:
En hövding bland Pah-Utes vid namn Touche, som nu bor vid Virgin River, berättade för mig att ett brev från Brigham Young med samma innebörd fördes ner till gruppen vid Virgin River av en man vid namn Huntingdon, som jag har fått veta är tolk för indianer och nu bor i Salt Lake City.
- James Henry Carlton's 1859 claim that two Native Americans reported to federal investigators they carried a letter from Brigham Young ordering them to kill those in the Fancher train.
[113]↩︎
Det finns flera uppgifter om att Brigham fördömde massakern, inte godkände den. Till exempel skrev Brigham i ett brev till Thomas L. Kane den 15 december 1859 att han inte kände till massakern förrän efteråt och att bara tanken på den gör honom illamående:
Varken du själv eller någon som känner mig behöver min försäkran om att jag, om jag hade fått veta om det planerade anfallet vid Meadows, skulle ha gjort vad jag kunde för att förhindra det, så långt tiden, avståndet och mitt inflytande och mina möjligheter hade tillåtit. Den fruktansvärda händelsen inträffade utan min vetskap, utom genom uppgifter i efterhand, och varje gång jag tänker på den ryser jag fortfarande.
I ett telegram åtta dagar efter Lees avrättning kontaktade Brigham president Rutherford B. Hayes och bad USA:s president att tillsätta en kommission för att utreda massakern och straffa de återstående gärningsmännen:
Jag har tidigare offentligt [sagt] att jag var och alltid hade varit redo att ge [all] hjälp jag kunde för att ställa förövarna till svars för det stora brottet . . . Jag ber nu dig, högaktningsfullt, som den stora nationens högste styresman, att för rättvisans skull mot de människor som bodde i detta territorium vid den tiden, om du har makt till det, och om inte, att uppmärksamma kongressen på saken när den sammanträder i juni, så att en kommission tillsätts med fullmakt att utreda det omänskliga blodbadet och med jurisdiktion att döma och straffa dess gärningsmän.
[114]↩︎
Brighams fullständiga redogörelse lyder:
Ungefär 2 eller 3 månader efter massakern kom [John D. Lee] till mitt kontor och hade mycket att säga om indianerna, om hur de hade hetsats till vrede och hotade de vitas bosättningar, och började sedan berätta om massakern. Jag sa åt honom att sluta, eftersom jag utifrån det jag redan hade hört som rykten inte ville få mina känslor upprivna av en redogörelse för detaljerna.
- Brigham Young answers questions concerning the Massacre as part of his Deposition in July 1875. Denies role in planning the Massacre.
[115]↩︎
I sin dagbok för den 29 september 1857 rapporterade Wilford Woodruff att John D. Lee anlände "med en express och en fruktansvärd berättelse om blod" om emigranterna och att "broder Brigham när han talade om att skära halsen av kvinnor och barn" sa "att det var hjärtskärande" och "gör oss illa till mods."
- Wilford Woodruff's account of John Doyle Lee making his report to Brigham Young about MMM.
[116]↩︎
I ett brev daterat den 10 september 1857 (en dag före massakern) skrev Brigham Young till Isaac C. Haight och instruerade honom att säga till folket att de ”inte får ingripa mot dem förrän de först har underrättats om att hålla sig borta.”
Han tillade: "Ni får inte lägga er i dem. Indianerna, förväntar vi oss, kommer att göra som de vill, men ni bör försöka bevara goda relationer med dem."
- Letter from Brigham Young 1 day before MMM ordering that the Fancher Company to pass by without any interference.
[117]↩︎
I ett brev daterat den 14 september 1857 (tre dagar efter massakern) skrev Brigham till William H. Dame och instruerade honom att säga till folket att "alltid skona liv när det är möjligt, vi vill inte spilla en droppe blod om det kan undvikas."
- Brigham Young commands the people to refrain from shedding blood if it can be avoided.
[118]↩︎
Brigham var kyrkans president från 1847 till sin död 1877 och var guvernör i Utahterritoriet från 1850 tills federala tjänstemän avsatte honom 1857.
- Biographical entry for Brigham on the Church Historian's Press website.
[119]↩︎
William Bishop hävdade att Brigham använde sin ställning som både territoriets guvernör och kyrkans ledare för att övertyga folket om att alla som förkastade kyrkan och Brigham "skulle lida döden, och de otroendes rikedomar bli de så kallade heligas egendom" och att människorna som bodde i Utah levde i rädsla för "blodsförsoning" om de motsatte sig eller vägrade följa hans befallningar, eftersom "Brigham Young hade ensam kontroll över allt i Utah; hans ord var lag."
- William Bishop gives date of Massacre as September 16, 1857 and day of week as Friday; imputes blame to Brigham Young due to his being both Governor of Utah and being President of the LDS Church.
[120]↩︎
I arresteringsordern anklagades Brigham Young "direkt för att ha lagt sig i domstolarnas arbete och förhindrat att de skyldiga straffades" och anklagades därför för att "ha medverkat i efterhand" till massakern.
- Elias Smith issues warrant for Brigham Young's arrest on charge of being accessory after the fact.
[121]↩︎
Brigham reste till slut inte ner till södra Utah på inrådan av sin personlige läkare, som sa att ”med hans nuvarande hälsa, och tillståndet är så svagt, skulle [Brighams] liv vara i fara om han gjorde resan härifrån till Beaver, och den kunde inte göras utan den allra största fara.”
- Brigham Young's physician informs court he cannot attend proceedings in Beaver without putting his health at risk.
[122]↩︎
Brigham skulle också säga att han inte kände till massakern förrän en tid efter att den hade ägt rum, när John D. Lee kom till hans kontor, vilket ledde till att ”mina känslor plågades av en redogörelse för detaljerna.”
- Brigham Young answers questions concerning the Massacre as part of his Deposition in July 1875. Denies role in planning the Massacre.
[123]↩︎
I ett brev till T. B. H. Stenhouse daterat den 13 april 1859 skrev George A. Smith om emigranterna, däribland ”Americats”, och sa att de ”fortsatte den gamla policyn att skjuta tre indianer varje gång de närmade sig deras läger, utan att ens ta reda på deras avsikter.”
I en utsaga daterad den 5 juli 1875 vittnade James M. Mangum att indianerna sa till både honom och John D. Lee att ”Americats hade förgiftat en del nötkött vid Corn Creek och att många av deras män hade dött av att äta det”, vilket ledde till att indianerna hotade med hämnd ”och var mycket rasande” mot emigrantgrupperna.
- Blame is placed on the Indians, and the emigrants poisoned the animals is repeated.
- James M. Mangum's Affidavit (excluded from evidence in John Doyle Lee's first trial). Positive picture of Lee as peacemaker and Indians as being violent against the emigrants is painted.
[124]↩︎
I sin Mormonism Unveiled från 1877 påstod John D. Lee att han lämnade ett läger med indianer ”i ett upphetsat raseri” och att de hotade att döda honom ”om jag inte gick med på att leda dem mot emigranterna och hjälpa till att döda dem”. Lee skrev också om deras krav att ”döda alla ’Mericats’, som de kallade dem” och att indianerna annars ”skulle förklara krig mot mormonerna och döda varenda en i bosättningarna”.
Påståendet att indianerna hotade att förklara krig mot mormonerna om de inte hjälpte till att döda Missouri Wildcats finns också i John M. Higbees skildring av massakern från februari 1894, där han mindes att Lee sa till honom att ”om [John D. Lee] och mormonerna inte hjälpte dem att döda Merry Cats skulle de ansluta sig till soldaterna och slåss mot mormonerna.”
Det är dock möjligt att dessa berättelser är påhitt av Lee och Higbee för att rättfärdiga sitt deltagande i våldet mot emigranterna.
- John M. Higbee's 1894 recollection of the Mountain Meadows Massacre.
- John Doyle Lee claims ignorance of Brigham Young's September 10, 1857 letter, and puts the blame on the Indians for the massacre.
[125]↩︎
John D. Lees första rapport om massakern till Brigham Young, skriven bara två månader efter händelsen, ljög genom att utelämna att vagnskaravanen ”föll offer för [indianernas] vrede nära Mountain Meadows” eftersom emigranterna, sade han, hade ”retat upp” dem. Rapporten utelämnade helt att Lee och medlemmar i milisen hade planerat attacken.
- John Doyle Lee, in a letter to Brigham Young, writes that the emigrants poisoned the animals and Indians to be blamed for the massacre.
[126]↩︎
I den här rapporten skrev Smith och McKnight, utifrån uppgifter som fördes vidare till dem av dem som utförde massakern, att "indianerna hade dödat hela sällskapet, med undantag för några få små barn."
- Account of massacre written by Smith and McKnight at Cedar City. Much of the blame is put onto the Indians.
[127]↩︎
I en predikan daterad den 8 mars 1863 försökte Brigham lägga skulden för massakern på ursprungsamerikanerna:
En grupp emigranter färdades längs vägen till Kalifornien. Nästan alla i den gruppen dödades av indianerna. Den olyckliga händelsen har lagts de vita till last.
Några av dem som fick skulden för massakern försökte också skylla på indianerna för att tona ner sin egen roll i händelsen, till exempel John D. Lee som i Mormonism Unveiled (1877) hävdade att indianerna hotade att döda honom om han inte gick med på att leda dem mot emigranterna och hjälpa till att döda dem efter att ha mött dem "i ett upphetsat raseri."
I sitt intyg från den 9 april 1877 mindes Anson och Mary Call att Lee i oktober 1857 hade sagt till honom att de enda skyldiga till massakern var indianerna och att inga "vita" deltog i den.
[128]↩︎
Garland Hurt skrev till inrikesminister Jacob Thompson och noterade att indianerna "erkände att de hade deltagit i massakern på emigranterna, men sade att mormonerna hade övertalat dem att göra det."
- Garland Hurt's statement that the Indians participated in the massacre due to the influence of Church members.
[129]↩︎
Hans första rättegång slutade med att juryn inte kunde enas, men Lee befanns skyldig i sin andra rättegång. Den 23 mars 1877 avrättades han av en exekutionspatrull.
Lee fortsatte att hävda att han var oskyldig ”till att någonsin medvetet ha gjort något fel i hela den här affären.” Han påpekade också: ”Det verkar som att jag måste göras till ett offer—ett offer måste finnas, och jag är offret. Jag offras för att tillfredsställa känslorna—de hämndlystna känslorna, eller med andra ord, används jag för att tillfredsställa vissa parter.”
- John Doyle Lee's final words before his execution March 23, 1877.
[130]↩︎
Några av männen som åtalades för sin roll i massakern, som John Higbee och Isaac Haight, gick under jorden. Andra, som Phillip Klingensmith, vittnade för åklagarsidan för att undvika åtal.
[131]↩︎
I mars 1859 samlade domare John Cradlebaugh en åtalsjury i Provo i Utah för att väcka åtal kopplade till massakern och andra ouppklarade våldsbrott i territoriet. Politiskt maktspel mellan Cradlebaugh, guvernör Alfred Cumming och lokala sista dagars heliga-ledare gjorde att inga åtal väcktes och att juryn upplöstes vid den tiden.
[132]↩︎
Forney drog, utifrån de bevis han samlade in då, slutsatsen i sin rapport som förbereddes för USA:s senat att massakern utfördes ”av vita män [mormoner] och indianer.”
[133]↩︎
I april 1858 utfärdade USA:s president James Buchanan en amnestiproklamation ”till Utahs invånare, som underkastar sig lagarna”, och erbjöd dem ”en full benådning för de uppror och förräderier som de tidigare har begått”. Detta ratificerades av guvernör Alfred Cumming i juni 1858.
I en affidavit från 1859 rapporterade James Lynch att den federale indianagenten Jacob Forney sa att benådningen omfattade massakern:
Jag hörde [Jacob Forney] gång på gång säga till mormonerna att de inte behövde frukta domare Cradlebaugh ... att mormonerna (mördare och alla) alla omfattades av presidentens proklamation och benådning, och inte skulle ställas inför rätta eller straffas för något som helst brott som begåtts före utfärdandet av benådningen ...
[134]↩︎
Kriget varade mellan 1861 och 1865 och ledde bort den federala uppmärksamheten från händelserna i Utah (ett territorium som förblev lojalt mot unionen) för att i stället fokusera på hotet om sydstaternas utbrytning.
- History.com Website notes U.S. Civil War began April 12, 1861 and ended April 9, 1865.
[135]↩︎
I sitt brev till Wm. W. Belknap daterat den 21 maj 1872 skrev Brigham att domarna ville att fallet om Mountain Meadows Massacre skulle förbli öppet för att ge en negativ bild av kyrkan och "piska upp den allmänna opinionen mot vårt samhälle."
- In a letter, Brigham Young believes the judges wanted inquiry into massacre to remain open to paint a negative picture of the Church.
[136]↩︎
Horace Greely, en amerikansk tidningsman och redaktör, skrev i ett brev daterat den 18 juli 1859 att ”det finns viss grund av sanning i den nuvarande icke-mormonska uppfattningen att mormoner har rånat, lemlästat och till och med dödat personer i detta territorium, under omständigheter som borde utsätta gärningsmännen för välförtjänt straff, men att mormonska vittnen, ledamöter i storjuryn, ledamöter i juryn och domare målmedvetet skyddar de skyldiga.”
- Mormons are guilty of horrendous acts of evil, including murder, in the Utah territory. Mormons are protecting their own at a judicial level. Based, in part, on testimony of surviving children.
[137]↩︎
I en predikan daterad den 12 augusti 1857 sa Heber C. Kimball, medan han hetsade upp stämningar mot regeringen:
Skicka hit 2 500 soldater, våra bröder, för att ödelägga detta folk! Med den allsmäktige Gudens hjälp kommer jag att slåss tills det inte finns en droppe blod kvar i mina ådror. Gode Gud! Jag har fruar nog för att piska ut Förenta staterna, för de kommer att piska sig själva.
Bara en vecka före massakern skrev Brigham i ett brev till sin brorson John Young att om USA:s regering skulle anfalla, skulle de heliga vara redo att svara:
Vi hade bestämt för flera år sedan att om en pöbel återigen attackerar oss, vare sig den drivs av sina egna passioner eller är konstitutionellt legaliserad av den federala regeringen eller regeringen i någon av staterna eller territorierna, så kommer vi att göra motstånd mot deras angrepp genom att vädja till Gud och våra egna högra armar om det skydd som kristnade och civiliserade nationer alltid har nekat oss.
Det finns andra exempel på sådana predikningar av kyrkans ledare, både före och efter massakern.
[138]↩︎
Protokollet från Cedar Citys Hjälpföreningen för den 10 september 1857 (dagen före massakern) lyder:
Det här var stormiga tider, och vi borde be i hemlighet för våra män, söner, fäder och bröder. Hon uppmanade systrarna att lära sina söner och döttrar rättfärdighetens principer och att plantera en önskan i deras hjärtan att hämnas profeternas blod.
- Cedar City Relief Society minutes say that Eliza Ann Haight taught the importance of avenging the blood of the Prophets.
[139]↩︎
Både trofasta och missnöjda sista dagars heliga bevarade uppgifter om en "ed" eller ett förbund att hämnas martyrernas Joseph och Hyrum Smiths blod på "denna nation" – alltså USA – som en gång var en del av begåvningsceremonin.
William Clayton skrev till exempel ner att Heber C. Kimball sa vid ett möte den 21 december 1845 i Nauvoo att han hade ”ingått ett förbund, och kommer aldrig att vila, inte heller mina efterkommande efter mig, förrän de män som dödade Joseph och Hyrum har utplånats från jorden.”
Missnöjda sista dagars heliga Increase och Maria Van Deusen publicerade avslöjanden om begåvningen på 1840-talet och beskrev eden så som den gavs i Nauvoo-templet på det här sättet:
Du svär högtidligt, inför den allsmäktige Guden, hans heliga änglar och dessa vittnen, att du ska hämnas Joseph Smiths blod på denna nation och lära dina barn detsamma, och att du från denna stund och för alltid ska inleda och genomföra fientligheter mot nationen och hålla denna avsikt djupt hemlig, nu och för alltid. Så hjälpe dig Gud.
[140]↩︎
Abraham H. Cannon, son till George Q. Cannon, skrev 1889: "[George Q. Cannon] förstod när han fick sin begåvning i Nauvoo att han avlade en ed mot mördarna av profeten Joseph såväl som andra profeter, och om han någonsin hade mött någon av dem som hade deltagit i den massakern skulle han utan tvekan ha försökt hämnas martyrernas blod."
Både trofasta och missnöjda medlemmar i Utah lämnade också efter sig berättelser om att ha avlagt denna ed eller detta förbund, även om de flesta av dessa beskrivningar är parafraser.
[141]↩︎
Det finns inga tillgängliga uppteckningar från kyrkan som gäller begåvningsceremonin från Nauvoo-tiden. De uppteckningar som finns är mestadels polemiska verk från missnöjda tidigare medlemmar.
Även om flera avslöjanden om templet tyder på att de heliga själva var skyldiga att med våld motsätta sig Förenta staterna, visar andra versioner av eden att de heliga bad Gud att hämnas martyrernas blod, liknande praktiken i Uppenbarelseboken 6:9–11.
[142]↩︎
Ett exempel på sådan retorik kommer från Brigham Youngs predikan den 18 februari 1855, där han uppges ha sagt följande:
Om de hade någon omsorg om sitt eget väl, skulle de träda fram och säga om Joseph Smith var en profet eller inte: ”Vi utgöt hans blod, och låt oss nu sona det”; och de skulle vara villiga att få sina huvuden avhuggna, så att deras blod kunde rinna ut på marken och röken från det stiga upp inför Herren som en rökelse för deras synder.
Efter John D. Lees avrättning i mars 1877 kommenterade Brigham att det skulle vara ett, om än otillräckligt, exempel på ”blodsförsoning”, vilket visar att han förstod ”blodsförsoning” som kopplat till dödsstraff som sanktionerats av staten eller en teokrati. När en reporter frågade om han trodde på ”blodsförsoning” svarade Brigham: ”Det gör jag” och lade till att han trodde:
Lee har inte ens till hälften sonat sina stora brott. Frälsaren dog för alla världens synder genom att utgjuta sitt blod, och då tror jag att den som medvetet utgjuter människoblod, genom människor ska få sitt blod utgjutet.
Det finns också andra exempel på sådan retorik i samtida källor.
[143]↩︎
Chicago Daily Tribune den 17 september 1872 noterade:
För några år sedan satte en arméofficer upp en liten stenplatta i dalen, med den grovt inhuggna inskriptionen: ”Hämnden är min, säger Herren.” Den togs genast bort på order av Brigham Young.
En liknande berättelse rapporterades av kapten George F. Price i ett brev daterat den 25 maj 1864, som trycktes om i Union Vadette den 8 juni 1864.
- Brigham Young is reported to have removed the slab commemorating massacre placed there by a US army officer by George F. Price.
- Brigham Young is reported to have removed the slab commemorating massacre in Chicago Daily Tribune.
[144]↩︎
Wilford Woodruff skrev ner hur han och Brigham besökte platsen för massakern och såg monumentet, som han beskrev så här: ”En sten längst ner bar följande inskription: 120 män, kvinnor och barn, mördade kallblodigt i början av september 1857.” Det finns ingen hänvisning till att Brigham reagerade negativt på detta eller ville att det skulle förstöras.
- Wilford Woodruff's account of Brigham Young visiting the area of Mountain Meadows where the massacre took place.
[145]↩︎
Juanita Brooks beskrev i sin biografi om Lee:
Den [20 april 1961] höll Första presidentskapet och De tolv apostlarnas kvorum i mormonkyrkan ett gemensamt möte, och "rådet beslutade, efter att ha övervägt alla tillgängliga fakta, att ge tillstånd till att John D. Lee återinsattes som medlem och återfick sina tidigare välsignelser." Den 8 och 9 maj därefter utfördes de nödvändiga förrättningarna i Salt Lake-templet.
Historikern Will Bagley förklarade att begäran kom från några av Lees efterkommande.
- Juanita Brooks reports the restoration of John D. Lee's temple blessings.
- Bagley describes the restoration of John D. Lee's temple blessings.
[146]↩︎
Till exempel sade Henry B. Eyring, vid 150-årsdagen av massakern, att ”ansvaret för massakern ligger hos lokala ledare” i kyrkan och att kyrkan uttrycker ”djup sorg över massakern som utfördes i denna dal för 150 år sedan i dag och över det onödiga och obeskrivliga lidande som offren då upplevde och som deras anhöriga har upplevt fram till vår tid.”
Det finns andra sådana exempel, bland annat en hel artikel om Mountain Meadows Massacre i septembernumret 2007 av Ensign.
[147]↩︎
Kyrkans ledare har sedan 1800-talet offentligt fördömt eller beklagat massakern. John Taylor beskrev till exempel massakern som en "obarmhärtig, djävulsk, blodig gärning" och en "skandalös skändlighet".
Charles W. Penrose, en apost och senare medlem i Första presidentskapet, kallade också 1884 massakern för en ”hemsk händelse”, en ”fruktansvärd tragedi” och ett ”brott”.
På senare tid sa Henry B. Eyring att det som de som utförde massakern gjorde var ”ett fruktansvärt och oförsvarligt avsteg från kristen lära och kristet uppförande”.
[148]↩︎
Närvarande vid gudstjänsten var kyrkans ledare, lokala invånare i södra Utah och ättlingar till Baker-Fancher-sällskapet. Som Deseret News rapporterade sa äldste Henry B. Eyring vid ceremonin:
Vi uttrycker djup sorg över massakern som utfördes i denna dal för 150 år sedan i dag, och över det onödiga och obeskrivliga lidande som offren då upplevde och som deras anhöriga har upplevt fram till i dag. . . . Paiutefolket är också skyldigt ett särskilt uttryck av sorg, eftersom de alltför länge orättvist har burit huvudansvaret för det som hände under massakern.
- Church News reports on the 150th anniversary memorial service for the massacre.
- Deseret News reports on the 150th anniversary memorial service of the massacre.